Emil Pettersson var drivande i ett flertal företag i musikbranschen, framför allt när det gällde tillverkning av skivor (så kallade ”stenkakor”), grammofoner och musikinstrument, under första halvan av 1900-talet. Emil levde 1887-1969 och var farfar till Åke Svalfors som efterforskat och här skrivit ner hans historia.
Detta är en sida med glimtar av min farfar Emil och hans värld, så som jag har fått det berättat eller kunnat läsa mig till i efterlämnade papper och i böcker. Han levde i en tid av våldsamma förändringar men också i en värld med stora möjligheter till självförverkligande och eget ansvarstagande. Emil tog vara på sina gåvor och möjligheter och gjorde något med dem – utan åthävor eller märkvärdiga eftermälen.
Farfar Emil var en driftig entreprenör som inte var rädd för att satsa på nyheter. Hans envishet, liksom hans förmåga att ”inte höra” när kunden höll emot, är välkänd i släkten. Känd utanför släkten måtte han också ha varit: Ett brev med den magra adressen Fabrikör Emil Pettersson, Köpenhamn, kom lyckligt och väl fram till Stockholm.
Av Emils egen kortfattade levnadsberättelse kan vi förstå hur enkelt han såg på sig själv och det han eventuellt medverkat till. Den är naturligtvis skriven i tredje person.
Utöver det som kommer att berättas om här, var han också en mycket uppskattad musik- och sångledare i flera av Stockholms baptistkyrkor.
Jag vill på detta sätt lyfta fram min farfar Emil ur minnenas dunkel. Kanske det också kan göra flera nyfikna på sina rötter. ”Idag lever vi, men i morgon är vi en berättelse.” (I. B. Singer)
Åke Svalfors, innehållet sammanställdes ca 2007-15
- Ung handelsman
- Farres musikinstrumentfabrik ”Farrehuset”
- Musikdepôten
- Emil Petterssons Musikinstrumentfabrik
- Ramonafabriken
- Svensk Grammofonindustri (SGI), Skivfabriken i Bro
- Ramonafabriken och Ramona Musik AB
- Pensionär
- Se även sidan: Ramona – Grammofoner och musikinstrument
Ung handelsman
Emil växer upp i Munktorps socken, flyttar till Eskilstuna men hamnar snart i Stockholm.
Så här inleder Emil Pettersson sina enkla och korta skrivna memoarer:
”Emil föddes i Munktorps socken, den 31 maj 1887, son till arrendatorn Johan Pettersson och hans hustru Brita Sofia, född Ersdotter. Året därpå flyttade familjen till mödernegården Westergården i Litsberga by i samma socken.”
”Efter slutad skolgång (sex år) arbetade Emil på sin faders lantgård men så småningom blev arbetet icke intressant längre och hans håg drogs till affärslivet. Genom faderns förmedling erhöll han plats som bodbiträde i en diversehandel i samma socken.”
”Men när föräldrarna flyttade till Eskilstuna avflyttade han året därpå till samma stad. Han skulle nu gå vidare på handelsvägen och började i handelsskola.” (Det blev inte ens ett år!)
”En dag fick han se en annons att det fanns plats i en musikhandel i Stockholm. Han svarade på annonsen och fick platsen. Något sådant trodde han nog inte på men han slutade handelsskolan och tillträdde platsen 1906, hos C. J. Johanssons Musikinstrumenthandel på Österlånggatan 22. Musiken hade under hela hans uppväxt varit hans intresse.”
Här på C.J. Johanssons Musikinstrumenthandel skulle Emil komma att arbeta i tio år. Han började som springpojke men avancerade efter hand till föreståndare efter sin ”principal” herr Enggren.
Nämnde ”C. J.” hade avlidit året innan Emil dök upp. Affären övertogs då av Carls bror – som redan hade en affär i Gamla Stan, Gottfrid Johanssons Musikhandel, etablerad 1888. Den låg snett över Österlånggatan, i det hus med nr 29 som Gottfrid ägde (och där springpojken först bodde, enligt tidens sed). Affärerna skulle konkurrera med varandra men Emil konstaterar att hans affär, till Gottfrids förtrytelse, gick bättre!
Året före detta foto hade Emil gift sig med Lydia från Duvbo. Paret fick snart två söner, Harry och Ragnvald, som kommer att dyka upp senare – under namnet Svalfors. Dottern Margit, som föddes 1916, sägs också ha arbetat i Gottfrids affär, som samma år flyttade till Järntorget.
(Sedan sekelskiftet återfinns den välsorterade musikaffären Gottfrid Johansson i Hötorgets T-banehall, för länge sedan under nya ägare.)
Farres musikinstrumentfabrik
Första världskriget rasar. Emil fyller snart 30 år, slår sig ihop med William Farre, Norges då största musikhandlare, och bygger det så kallade ”Farre-huset” i Sundbyberg.
”1916 slutade Emil (efter 10 år hos C. J. Johansson Musikhandel) och blev disponent i en musikaffär, AB Farre, Birger Jarlsgatan 1”, skriver Emil. Han hade ombetts att följa med till den musikaffär som C J:s bror drev vid Järntorget men har berättat att han ”inte trivdes med dennes sätt att jaga kunder ute på Västerlånggatan”.
William Farre, som börjat sin yrkesbana i Norge, var mycket expansiv till sin läggning. Han hade firman Farres Musikvaror på Drottninggatan 16 och drev Svenska Musikaffären i det fina hörnet mot Nybroplan. Dessutom hade han just etablerat sig i Sundbyberg, där han drev viss tillverkning i två små lokaler på Esplanaden 17, längst upp på gatan här.
”Vid ett tillfälle kom han [Emil] att föreslå herr Farre att tillverka musikinstrument i Sverige. Det var under första världskriget och besvärligt med import. Han fick i uppdrag att köpa tomt och bygga fabrik i Sundbyberg. När allt var färdigt kom Farre på besök. Allt bra, tomten köptes och fabrik byggdes.”
Köpet för 58.000 kr gjordes våren 1917 och bygget av ”Farrehuset” startade genast.
Detta och mycket annat är beskrivet i Egil A. Gundersens (Norge) bok om William Farre. [Lena: Här hänvisade Åke till en länk som tyvärr utgått.]
I boken citeras också ur en höstartikel i ”Sundbybergs och Solna Tidning”, som här återges:
Sundbybergs och Solna Tidning skriver:
[Bröderna Farre] inköpte två tomter vid Fågelsången och Eliegatan, en av dessa det förutvarande Dagmarhemmet.
En för såväl Sundbyberg som hela Sverige ny industrigren har i dagarna kunnat vidtaga en vacker utvidgning från små obetydliga lokaler till egen fastighet i tre våningar. Det är Farres musikinstrumentfabrik i Sundbyberg, som helt kort tid bott härstädes, nämligen i Presstorp i några sammanslagna butikslägenheter.
Här vidtogs då genast grundgrävning till ett nytt fabrikshus, vettande åt Fågelsången och omfattande tre våningar med en fasad av 30 m och djup 15 m.
Från Norge har nu hitflyttats den där bedrivna fabrikationen, som uteslutande förlägges till Sundbyberg. Arbetschef i Sundbyberg är hr Emil Pettersson.
Fabriken är den enda i Skandinavien för tillverkning av handklavér, talmaskinen Pathéfon, med kulspets i stället för nål , fioler m.m.
Å nedre botten äro snickerisal och maskinsal anordnade. I våningen ovanför sker samman-sättningen av instrumenten.
Pathéfonen är en talmaskin som man ägnar stor omtanke åt. Egen tillverkning av plattor skall anordnas, nytt för Sverige, med inspelning av orkester- och sångnummer. Härför är i tredje våningen byggd en stor inspelningshall, där man en gång skall vara redo att mottaga de förnämsta krafter. Stora utvidgningsmöjligheter föreligga inom den nya fabriken härstädes.
Vid [invignings]festen i lördags utfördes musik för fiol och klavér, fiol och violoncell, piano samt orkester, huvudsakligen av personalen. Kaffe och frukt serverades och tal hölls av disponenten [Emil] Pettersson.
Det i artikeln nämnda ”Dagmarhemmet för sjuka barn” drevs 1903 – 1910 av den s.k. Kristna sedlighetsföreningen. [Här fanns förr en länk som utgått.] Ordförande var baptistpastorn John Hedberg, ”Fattigprästen på Söder”, som Emil kände. Endast trädgårdsdelen köptes ut, från den säkert ändå mycket lättade vännen.
I en artikel i samma tidning, juni 1917, sägs det att Emil firat sin 30-årsdag på den gamla fabriken, ”uppvaktad av personalen med dragspelsmusik samt lyckönskningstal av hr. Gillberg” (en av tydligen flera släktingar som arbetade här).
Pathéphone-skåp, violiner och dragspel
Om den nya fabriken skriver Emil: ”Tillverkning var huvudsakligen Pathéphone-skåp som exporterades två vagnslaster i taget till Norge, byggda av 25 snickare.” [Här fanns en äldre länk som utgått.]
”’Berömda violiner’ byggdes av 6 personer och dragspel av 5-6 personer. Man hade tre förmän, sex man på kontor och lager. Högsta antalet anställda var 65 personer.”
Eftermälet handlar dock mest om ”Farres trekkspill”, dragspel, av vilka ett exemplar syns till höger. Svenska dragspelare har berättat att kvalitén på dragspelen var något ojämn och att man hade svårt att hävda sig mot andra bättre (och billigare) svenska spel.
Emil fortsätter lakoniskt: ”När första världskriget var slut var det icke räntabelt längre med musikindustri.”
”Herr Farre” hade öppnat en mängd musikaffärer i Norge och satsat stort även i Sverige. Det blev till slut 25 affärer! 1917 fanns det två i Sthlm, Drottningg 16 och Birger Jarlsg 1, med namnet Farres Musikvaror. När AB William Farre AB bildats 1919 öppnade han ytterligare en affär, nu på Götgatan 14.
Vi får hoppas att Emil inte satsat pengar i bolaget. Den bistra sanningen är nämligen att Farre till slut skulle gå i pampig konkurs 28/11 1923, med skulder på för den tiden fantastiska över en miljon NKR (enl ovan nämnda bok).
Farre lyckades ändå reda upp situationen och satt 1926 fortfarande på Drottninggatan. Han räknas också som skolemusikkorpsens fader i Norge. De styva notblad, som marscherande orkestrar gärna spelar från, kallas för övrigt Farrekartonger i Norge .
Emil startar egen verksamhet
I god tid före konkursen hade Emil slutat hos Farre – ingen vet när. Han hade nog förstått vartåt det lutade.
Tillsammans med sin svåger Erik (Duvemark) drev han först en liten instrumentverkstad ute i Hagalund men flyttade snart till på Köpmangatan 6 i Gamla stan varifrån herrarna sålde munspel och egna grammofoner.
Verken hämtade Erik med dragvagn ända från Liljeholmens godsstation utanför Hornstull. De kom säkert från Tyskland. Munspelen köptes från Lindströms Musikaffär i Södertälje.
Med denne herr Lindström skulle starkare band snart knytas. Det blev nog snart för trångt här.
Musikdepôten
Vi är nu i början av 1920-talet. Världskriget och Farre-äventyret är över. Emil kan musikbranschen och har också lärt sig bygga grammofoner.
Ur Emils minimala minnesanteckningar om sitt yrkesliv:
”Nu började han [Emil] med egen grosshandel och arbetade med försäljning och inspelning av grammofonskivor Stadion, tillsammans med fabrikant Lindström i Södertälje. Inspelning skedde i hans största rum i bostaden. På den tiden fanns inte elektrisk inspelning, bara mekanisk. Inspelningsdosan var en vanlig ljuddosa av glimmer[?] eller glas. Teknikern var tysk. Skivorna pressades i Soltorp, Lilla Alby, på pressar som Ernst Rolf beställt men ej kunde fullfölja. Recén musikhand [resten oläsbart]”.
Farfar Emil gjorde inga flera anteckningar. Han var inte mycket för att visa upp sig. Jag ska försöka reda ut hans små antydningar. Allt hänger nämligen ihop.
Skivmärket Stadion, 1922
Den först nämnde, fabrikanten Thore Lindström i Södertälje, var bror till Calle Lindström som redan 1920 hade startat det första svenska skivmärket Ekophon. Under 1922 kommer Thore och Emil att tillsammans göra drygt hundra skivor, men på eget märke Stadion.
(Lena 2023: Stadion-skivor på Discogs, på Youtube kan man lyssna på en Stadion-skiva med Bertil Bondeson.)
Stockholms Musik & Talmaskins Depôt
Den andre nämnde, Per Recén, hade redan 1914 varit med och startat företaget Stockholms Musik & Talmaskins Depôt, med affär på Högbergsgatan 29 på Söder i Stockholm.
Redan september 1921 köper Emil och två kollegor Recéns affär, som då flyttats till Götgatan 32A och syns här under. Butiken finns fortfarande kvar i backen upp från Medis, nu som nr 42. Det här var och är en liten butik, med lager en trappa upp plus en liten verkstad en halvtrappa ner. Där reparerade Emils två svågrar både grammofoner och speldosor.
LÄS MER OM: Per Recén, musikhandlare
AB Musikdepôten
Här på Götgatan kommer Emil att starta sitt nya företag, AB Musikdepôten, som blir embryot till Ramona-fabriken, sedermera Ramona Musik AB. Fram till krisen 1930 hade man också en filial på S:t Eriksgatan 84 (LÄS MER).
Själva aktiebolaget hade bildats redan den 31 oktober 1923 och behöll namnet till 1961 då det ombildades till Ramona Musik AB. Till höger det omstämplade aktiebrevet nr 1, utställt 25 januari 1924 på kollegan, grosshandlare Thore Lindström. Styrelsen utgjordes av Emil, hans far Johan och sagde Thore Lindström i Södertälje.
I citatet ovan nämns även Ernst Rolf, som Emil lärt känna under sin tid i affären på Österlångatan. ”Man blev ju bekant, särskilt med Ernst Rolf. Han var ju nere gång på gång hos oss och köpte det han skulle behöva…”, berättar Emil på en bandupptagning från 1960. Alla kände alla under den här tiden. Att Ernst Rolfs skivpressar hamnade hos Recén i Lilla Alby var inte så konstigt: Rolf var gudfar för Recéns dotter!
Detta skivfodral hittade jag sommaren 2005 på en gotländsk loppis. Vid dörren ut fick jag en underlig känsla av att här ändå fanns något som jag skulle ha. Tala om varsel – där låg skivfodralet från AB Musikdepôten, i en kartong på golvet! Nu fattas mig bara en skiva av märket Stadion!
Emil Petterssons Musikinstrumentfabrik
Dags att börja tillverka själv – och att köpa upp andra tillverkare.
Redan på Köpmangatan hade Emil börjat skruva ihop grammofoner tillsammans med svågern Erik. De fortsatte i musikaffären i Götgatsbacken. Eriks bror Allan Andersson började arbeta här 1924, efter att ha tröttnat på att stå som konduktör på 3:ans plattform och frysa. Sedermera pensionären Allan har kallats ”Stockholms sista grammofonreparatör”. Han höll på i sin Nälsta-villa i ända in på 80-talet!
Verkstaden blev snart för liten och ”tillverkningen flyttade till en större lokal på Folkungagatan” skriver Emil som redan 1927 även hade startat Emil Pettersson Musikinstrumentfabrik.
När och hur tillverkningen också av egna musikinstrument faktiskt började har vi ingen aning om… Men nedan ser vi det nya huvudet på ett brev, skrivet hösten 1930.
Av fortsatt butikshandel finns inga spår. Möjligen hade Götgatsbutiken slagits ihop med Södra Musikhandeln som då låg på Folkungagatan 80 här till vänster. Den adressen finns nämligen som ”Avs.” på ett brev, där den nu 17-årige sonen Ragnvald skriver om ett besök hos fadern på Stockholmsutställningen. Han hade säkert sommarjobb i affären.
Stockholmsutställningen 1930
Med ett utlåtande från G. Turicchia, Förste Consertmästare vid Kgl Hovkapellet, i bakfickan ställde Emil ut på den stora utställningen, först och främst med den ”förträffliga resegrammofonen Ramona”. Den var säkert uppkallad efter den då populära schlagern med samma namn.
”Efter noggrannt experimenterande med olika grammofonplattor, vokal- och instrumental- solist- och ensemblemusik, samt med fiber- och stålstift har jag funnit, att resegrammofonen ”Ramona” återger all slags musik vackrast och naturtrognast av alla resegrammofoner, som jag hittills hört.”
Stockholm d 27/3 1929 G. Turicchia, Förste Consertmästare vid Kgl Hovkapellet
Grammofontillverkning i Villa Soltorp, Lilla Alby
Depressionsåret 1930 flyttas tillverkningen (och familjen – igen) till Villa Soltorp i Lilla Alby, Sundbyberg/Solna. Där blev man kvar i cirka tre år. Att dömma av frisyren torde det fina fotot nedan vara taget på kontoret i Lilla Alby (nästa kontor har inte lika brant taklutning).
Här fanns redan det skivpresseri som Per Recén startat tio år tidigare, nu förmodligen ägt av Odéon som påstås också ha ägnat sig åt grammofontillverkning här. Tog Emil över också denna verksamhet till sin nya firma?
LÄS MER OM: Skivpresseriet i Villa Soltorp
Resegrammofonen Cremona Rex
I oktober 1930 verkar Emil ha tagit över tillverkningen av den resegrammofon t.v. med namnet Cremona Rex som under en kort tid tillverkades av Metallaktiebolaget Nordic i Åtvidaberg och sedan såldes av Nordiska Musikaffären i Göteborg (1919-1940). Det fina namnet Cremona kunde Emils nu börja använda i sin egen ökande grammofontillverkning!
Svenska Musikhandlare Föreningen
Emil tillhörde 1926 stiftarna av Svenska Musikhandlare Föreningen som tog som sin uppgift att få en uppstyrning av den vilt blomstrande musikhandeln, tydligen fylld av tjyv- och rackartyg.
I mitten av 40-talet gav föreningen ut boken ”Den svenska musikhandelns historia”, som berättar kort om branschens alla firmor sedan början av seklet. Jag hittade den på Stadsarkivet och fick på så sätt bra hjälp i min forskning – även om man måste vara observant. Det är många faktafel! I boken påstås till exempel tvärsäkert att butiken på Götgatan 32 flyttade. Men nej, den fick bara nytt gatunummer, 42, runt 1931 när Götgatan numrerades om! Men, som säjs i texten nedan, då hade Emil redan sålt musikhandeln ”Musikdepôten”, dvs ca år 1932.
”Observatoriegatan” i texten ovan har alltså ingenting med vår Emil att göra. Hur som helst, boken är en guldgruva för alla musikinstrumentaffärsnördar!
Ramonafabriken
En av Sveriges stora musikinstrumenttillverkare
Redan 1935 är man tillbaka igen på Söder, adress Brännkyrkogatan, högst upp i det som då var ”Skofabriken” bakom Posten vid Hornsplan. Två av sönerna, Harry och Ragnvald, har börjat arbeta i det växande familjeföretaget som nu heter Ramonafabriken.
Här byggs fortfarande resegrammofoner i mängd, men nu även t. ex. gitarrer och mandoliner. Sortimentet breddas efter hand och man är snart ett av de större grossistföretagen i den svenska musikinstrumentbranschen.
Nedan är hela personalstyrkan samlade runt sin direktör, någon gång åren 1936-1938. På sin högra sida har han sonen Harry, brodern John Alrik och cellospelande vännen Almqvist och till vänster blivande sonhustrun Gurli. Sonen Ragnvald, er skribents blivande fader, står tydligen bakom kameran.
Sedan kom andra världskriget och beredskapstiden. Marknaden mattades av. Man blev ”rekryterade” och fick tillverka gasmasker. Men Emil och sonen Harry Svalfors har också gått in i Svensk Grammofonindustri (SGI) som pressar stenkakor i Gamla mejeriet i Upplands-Bro – säkert mera lönsamt i krigstider!
Svensk Grammofonindustri, Skivfabriken i Bro
Strax före andra världskriget är Emil Pettersson åter i skivbranschen, nu tillsammans med sonen Harry Svalfors.
Inga som helst papper finns kvar från denna tid. Följande formella uppgifter har vaskats fram ur handlingar från Bolagsverket och KB.
Det gick inte att importera denna av många så efterlängtade vara, grammofonskivan. Entreprenören Emil ser möjligheterna från sin plats i styrelsen för SGI, Svensk Grammofonindustri. SGI bildades formellt den 30 oktober 1937 i Malmö, ”till ändamål att driva fabriks- och handelsrörelse jämte annan därmed förenlig verksamhet”, som det står i registreringsbeviset. Aktiekapitalet var 5.000 kr och en interimsstyrelse tillsattes, så länge.
Månaden innan hade Emil Pettersson låtit ge ut en första i en serie av stenkakor på skivmärket Toni, vars skivor sedan något år pressats på ett företag i Malmö som då drevs av disponent Tage Andersson. Tekniker var Gunnar Jonasson, Sveriges förste egna grammofoninspelningstekniker (på Skandia Record, enligt KB).
SGI i Upplands-Bro
Sommaren 1938 köptes det troligen skräddarsydda aktiebolaget SGI av disponent Andersson. Aktiekapitalet ökades till 120.000 kr och SGI köper ett gammalt mejeri i Upplands-Bro, enligt uppgift ”för att komma närmare skivmarknaden”. Tillverkning och personal flyttas från Malmö till den nya skivfabriken. Disponent Andersson bodde dock kvar i Malmö.
Tage och Emil kände väl varandra och i mars 1939 hade ”fabrikörerna Emil Pettersson och Harry Svalfors”, Emils son, tagit plats i SGI och dess styrelse. Aktiekapitalet höjdes dock inte – branschkunskapen skulle väl bli deras bidrag.
Emil hade ju upplevt vad avspärrningarna under första världskriget innebar i form av möjligheter och hade säkert för avsikt att positionera SGI som en de stora skivpressarna i Sverige. Det kan inte ha varit lätt. Man gick in i 1940 års verksamhet med en från starten balanserad förlust på 45.000 kr (i dagens värde 1 milj kr). Där låg man kvar de närmaste tre åren vars försäljningssiffror ändå steg från 100′ till 250′ (motsvarande 4,5 milj kr).
Stora investeringar i maskiner gjordes också. Men det egna skivmärket Toni gick snart i konkurs, trots påståendet på skivmappen.
I början av 1942 köptes SGI av de båda fabrikörerna Emil och Harry och i maj beslöts att ”styrelsen skulle hava sitt säte i Bro socken av Uppsala län”, med postadress Bro. Emil hade byggt en sommarstuga i Härneviområdet där man också hjälpte de anställda att få egnahem byggda, i det som senare kom att kallas ”Chicago”.
LÄS MER OM: Skivfabriken Svensk Grammofonindustri i Bro
Oro i styrelsen
Först nyåret 1947 registreras att den numera vice verkställande direktören Tage Anderssons hemvist har blivit Stockholm. Påföljande nyår avgår VD Petterson ur styrelsen och in träder en ingenjör Carl Fredrik Rubin. Redan 1949 ersätts herr Rubin av advokaten Nils Erik Harald Mossberg. Postadressen är nu Vasagatan 26 i Stockholm. Det stämmer bra med en gammal anteckning om att ”Harry sitter i fint kontor” på Vasagatan.
Vid årsskiftet 50/51 blir också fru Rubin ersatt som suppleant – av ytterligare en advokat, Lars Erik Forsman! Emil sitter åter i styrelsen men VD är nu Tage Andersson. Bolagets adress är åter Bro.
Emil och Harry lämnar SGI
Två år senare, 29/12 1952, låter Emil och Harry lösa ut sig för pengar som antagligen bättre behövdes i Ramonafabrikens nya snickeri i Elmsta innanför Väddö. Epoken Bro är därmed slut för fabrikörerna.
Ramonafabriken och Ramona Musik AB
Under det dryga decenniet med skivfabriken i Bro fortsätter tillverkningen för fullt i Ramonafabriken.
Efter andra världskrigets slut blev det snart åter för trångt och man flyttade ner från Hornsplan, på Södermalm i Stockholm, till Wollmar Yxkullsgatan 89, i det som gemenligen kallades Hornsgropen. Det är nu som jag själv börjar få lite minnen av det som man, lika gemenligen, brukade kalla ”Firman”.
2013 hittar jag äntligen en bild på fastigheten i Hornsgropen, visserligen från senare tid och full med reklam och ”skrot” men ändå möjlig för Lena Svalfors Hedin att göra denna trevliga ”minnesbild” av fastigheten 1945-1965. Ramona hade hela övervåningen, med sin lastbom för tunga trälårar, och ingång på gården. Här vid grinden satt man många gånger och väntade i bilen medan värmepannan sattes igång inför kommande vecka.
1952 köpte man även Ortalalunds skola norr om Elmsta, Väddö. Dit flyttades all tillverkning, under sitt gamla namn Ramonafabriken, men Emil Pettersson själv går i pension.
I mitten av 60-talet lämnar även gamla AB Musikdepôten Hornsgropen, efter tjugo år, för ett nytt kontor i Sundbyberg och byter namn till Ramona Musik AB. Verksamheten renodlades till att sköta allt utom tillverkning.
LÄS MER OM: Ramonas instrumenttillverkning
Pensionär
Efter ett rikt och omväxlande yrkesliv fyller slutligen även Emil 65 år.
Med ålderns rätt och med gott samvete, möjligen lite ovilligt, tar han ett steg tillbaka, åtminstone från skivaffärerna. Hela tiden fram till sin död 1969 finns han dock kvar i bakgrunden – köper och säljer och odlar gamla goda affärskontakter.
