Musikföreningarnas halvsekel och Baptisternas Musikförbund – en "personlig" historia

Detta är en av flera släktkrönikor jag skrivit. Även om jag främst vill få påminna om två äldre Stockholmsherrars musikaliska göranden och låtanden genom åren, har jag förstått att det också kan finnas ett ”antikvariskt” intresse för musikföreningen som sådan. Målgrupp är alltså även alla gamla entusiaster som gärna minns dessa tider.

Här skriver jag om de råd/förbund/kurser/åsikter som (far)far kämpade med/mot. Material till denna ”historia” har jag fått ur protokoll som fanns på Svenska Baptistsamfundets arkiv i Bromma. Jag citerar också friskt ur tidningsklipp och minnesskrifter, återfunna i kvarlåtenskapen efter min farfar Emil Pettersson och min far Ragnvald Svalfors. Båda var starkt engagerade i arbetet med och för musikföreningar inom det dåtida Svenska Baptistsamfundet.

PS. Denna min hemsida blev friskt citerad i Sune Fahlgrens artikel ”Från blandad kör till lovsångsteam” i skriftserien ”Svenskt gudstjänstliv 88, 2013”. (Tyvärr angavs ibland fel länkar hit, till ”www.svalki.se”…)

Sundbyberg 2009/2012, uppdaterad feb 2022
Åke Svalfors

---

Huvudrubriker

• Bakgrund: Mina musikaliska fäder
• Om begreppet ”musikförening”
• 1913 – 1928: Baptisternas Musikföreningsförbund
• 1929 – 1943: Stockholms Baptisters Musikförbund (SBM)
• 1943 – 1957: SBUF:s Musikråd
• 1957 – 1966: Svenska Baptistsamfundets Musikråd
• 1967: Sammanslagning med Sångarförbundet (SBS)
• Hur gick det på 70-talet?

---

Bakgrund: Mina musikaliska fäder

Min farfar Emil Pettersson hade sången och musiken med sig från Munktorps baptistförsamling när han år 1911 gifte sig med Lydia. De bosatte sig i Gamla Stan och kom att tillhöra Stockholms Första Baptistförsamling, Betelkapellet på Malmskillnadsgatan. Emil hade då fyra års arbete bakom sig i C J Johanssons Musikaffär i Gamla Stan och sjöng och spelade i Betelkapellets redan 1904 bildade musikförening.

Ett par år senare skriver VeckoPosten om denna Betels musikförening: ”Br. Pettersson blev dirigent första gången år 1917 då föreningen, av brist på lämpliga ledare, höll på att helt upplösas. Då han efter endast ett års arbete flyttade från staden [ut till Sundbyberg] var föreningen åter i gott stånd.” Kanske fotot blev taget då – ”till minne”?

”Broder Pettersson” med den eviga mustaschen ser vi både ovan och nedan. Han skulle komma tillbaka många gånger i fråga om musikföreningar och fostrade också upp en lika enveten son, min far Ragnvald Svalfors, dock utan mustasch.

Fader och son hade höga ambitioner när det gällde sångens och musikens plats i dåtida församlingars arbetssätt. För båda två tog sig detta särskilt uttryck i deras stora engagemang för musikföreningen som form och verktyg i gudstjänsten. Det kan nog utan överdrift sägas att man tillhörde de mest drivande i dessa frågor inom samfundet under nästan 50 år, 1913 till 1962. Men ensamma voro de alls icke!

”Om det är någon musik som ska få folk frälsta så är det den här.” (Emil Pettersson)

”Våra prestationer måste motsvara förväntningarna hos våra utomstående åhörare…” (Ragnvald Svalfors)

Emils kramp i lillfingret hindrade honom inte att traktera instrument, som väl var! Den hade nog kommit med åren. Och var inte ärftlig – jag spelade själv ”ståbas”.

1913 – 1928
Baptisternas Musikföreningsförbund

Europeiska Baptistkongressen skulle hållas i Stockholm sommaren 1913 och man fick för sig att man ville medverka. Att det var Emil som fick för sig mest framgår dock av i det följande citerade skrifter. (Att Petterssons också skulle få tillökning i maj spelade ingen roll på den tiden. Ragnvald fick vara med och höja rösten ända från början!)

Betels mf inbjöd övriga musikföreningar i Stockholm till ett möte den 7 mars 1913, ”för att dryfta frågan om ett gemensamt uppträdande med sång och musik vid Kongressen”. En interimstyrelse tillsattes (gissa vem som var ordförande) och ”ett flertal goda övningar höllos”. I samfundets arkiv har jag haft turen att hitta noter bevarade från detta tillfälle, handskrivna och hektograferade av Emil. (Arr. EmPMiel, Emils ”artistnamn”.)

Redan i juli 2013 sjöng och spelade den 135 (!) man och kvinnor starka musikföreningen på inledningsmötet, så att ”en kraftig applåd bröt lös, upptagen av de på stora plattformen varande utländska ombuden”.

Denna för Sverige unika form av gudstjänstmusik hade man tydligen inte hört förut: ”35 gitarrer, flera cittror och 1:sta och 2:a fioler, 2 flöjter, 2 klarinetter, 4 cello, mandoliner och 3 contrabasar”. Musikföreningen deltog också i det stora friluftsmötet på Stockholms Stadion, som ju invigts året före, 1912.

Redan 24 september 1913 bildade man ”en fast sammanslutning som fick namnet: Baptisternas Musikföreningsförbund, Stockholm”, som Emil hade satt på framsidan av nothäftet (om än felstavat). Deltagarna kom från Betel, Tabernaklet, Elim, Betania och Sundbyberg.

Hösten 1916 flyttade dess första förbundsdirigent H.M. Söderman till en annan församling och Emil tog över. Men det började gå lite trögare. Många hade tillräckligt att göra i sina hemförsamlingar, det eviga problemet för gemensamma initiativs livskraft.

Redan 1919 diskuterades en eventuell avveckling av förbundet men andarna vaknar tillfälligt till liv inför 1923 års kongress, den här gången med Baptisternas Världsallians. Sedan gick luften ur igen. Det finns inte ens kvar några protokoll.

1929 – 1943
Stockholms Baptisters Musikförbund (SBM)

”En rekonstruktion sker 1929 och det är åter br. Emil Pettersson, som tar initiativet till ett möte med fem musikföreningar.” Som ordförande får han snart ännu fler musikföreningar att ansluta sig.

Hösten 1930 antar man namnet Stockholms Baptisters Musikförbund (SBM), skaffar förbundsmärke, diskuterar tidnings- och notutgivning och genomför de första kurserna ”i mandolinspelning, med 43 elever under ledning av en italiensk lärare, Passarelli, och en notläsningskurs under ledning av Emil Pettersson.

Under 1932 anordnades trenne stora möten i Auditorium”, den f.d. gasklockan vid Norra Bantorget som senare skulle bli biografen Vinterpalatset.

Den nämnda kursen blir embryot till Stockholms Praktiska Musikskola som Ragnvald startar 1936 ”vilken visade sig ha en stor uppgift att fylla. På styrelsens förslag övertog förbundet 1942 denna skola”, med Ragnvald som föreståndare och hans hustru Gurli på exp:en i deras lilla etta på Heleneborgsgatan.

Samma år 1942 hade SBM skrivit till samtliga 571 baptistförsamlingar och inbjudit alla musikföreningar till en konferens där man beslöt ”att bilda ett hela landet omfattande s.k. ’Musikråd’ på 7 personer, som skulle fortsätta utgivandet av den av förbundet på B.M:s förlag till konferensen utgivna Musiktidningen Musiken, anordna kurser i sång och musik samt på alla sätt främja musiklivet i landets musikföreningar.”

I samfundskonferensen 1942 firades att det gått trettio år sedan musikförbundets första framträdande på Stadion. I samband med konferensen hölls en, av våra äldre väl ihågkommen, musikgudstjänst på ett fullsatt Konserthus. Alla kom inte in! De över 250 sångarna och musikerna fyllde podiet och Ragnvald Svalfors dirigerar och spelar piano.

Senare gav man också ut en jubileumsskrift. Författaren anser konserten och det efterföljande samkvämet vara ”en välförtjänt och rättfärdig(!) hyllningseloge åt broder Emil Pettersson för alla de goda initiativ och all den osparda möda för förbundets bästa, som han presterat under de gångna åren.”

Skriften slutar med konstaterandet att man nu är 17 musikföreningar i SBM, Stockholms baptisters musikförbund. Men Emil hade ju haft större planer än så.

1943 – 1957
SBUF:s Musikråd

”På grund av vissa förhållanden” blev det till slut så att Musikrådet flyttades till ungdomsförbundet (SBUF) och fick tillgång till spalter i deras tidning Ungdomens Veckopost för sina artiklar (skrivna av ”redaktör” Emil Pettersson). Det blev alltså inget sångarförbund för hela samfundet den här gången heller. Dessutom beslöt man att i Sångarförbundets tidning Sången enbart ge ut körsånger!

Tidningen Musiken

Då beslöt SBUF:s Musikråd, under ungdomssekreterare Zeth Abrahamsson, att ge ut egna nothäften, inklusive instrumentstämmor. Och nu skulle det göras ordentligt! Ragnvald har berättat att han 1942-43 kunde sitta och ”fila” på arrangemangen när han var inkallad på Liljeholmens brandstation. Det gjordes riktigt sofistikerade partitur, enl. ovan. Far hade turligt nog också ständig nattpermis från ”lumpen” i familjens lilla enrumslägenhet på Heleneborgsgatan på Söder. Här grundlades min och syster Christinas förmåga att sova trots att det spelades och nynnades bredvid sängen. Han tog också emot pianoelever här, berättar pensionärsvän ”som minns det väl” .

Sångerna gavs ut i häften som ovan, i folioformat, med fullständiga arrangemang för piano/orgel, stråk, flöjt, klarinett, cello och bas samt ackordsanalys. Ibland t.o.m. utskrivna stämmor för de många och duktiga gitarristerna, även för dåtidens mandoliner. Nr 2 ovan kom ut 1943 medan nr 3 dröjde ända till 1949.

En vacker majdag 1945 tog i alla fall världskriget slut. Vardagen, liksom söndagen, kunde sakta återgå till det normala. Inför höstens omstart avgår Emil Pettersson som ordförande i SBUF:s Musikråd och efterträds av Ragnvalds gode vän pastor Carl Wannberg.

Baptisternas Musikförbund

År 1946 har alltså nästa generation övertagit ledningen och man gör ett nytt försök att få till stånd ett eget musikförbund. Som framgår av gamla gulnade artiklar i Ungdomens Veckopost tar man i ordentligt. Det beslöts, precis som fyra år tidigare, att ett upprop skulle gå ut till alla baptistsamfundets musikföreningar. För deras utbildning skulle Musikrådets tidning Musiken användas.

Det gick inte den här gången heller, av olika ”politiska” skäl. Man börjar ändå kalla sig Musikförbundet, men ligger fortfarande under SBUF.

Musikkurser

Nu börjar den stora kurs- och konferensperioden över hela Sverige. Sångare och instrumentalister, som man fortfarande kan träffa på ur denna generation, berättar gärna om betydelsen av dessa kurser och ”hur roligt man hade tillsammans”. Ragnvald hade omedelbart efter kriget varit i Norge som kursledare och här är några därifrån på återbesök vid musikkursen i Stockholm 1946.

Kursledare var Ragnvald Svalfors, framför Olle Sjögren längst t.v. I mitten sitter Calle Wannberg, rådets ordförande i nästan 20 år.

Bakom nestorn Emil t.h. står Erik Gomér, mångårig entusiastisk ledare för Gotlands Baptisters Musikförbund (som under dottern Lena Gomérs goda ledning ”höll ut” ända in på 1970-talet! Lena har ett helt skåp med material efter sin pappa.)

Fotot ovan är från 1949 då GBM firade 30-årsjubileum. Det berättas att man, för rättvisans skull, övade i olika kyrkor och kapell över Gotland. Eftersom Erik inte kunde tänka sig en övning utan piano, hände det att han fick ta traktorn till övningen, med pianot från kapellet i Väte på släpet. Världsrekordet var visst 35 km tur och retur samma kväll. Those where the days!!

Frikyrkliga Studieförbundet 1947

FS (sedermera Bilda) bildades 1947 av ungdomsförbunden MUF, SMU och SBUF och skulle efter hand komma att helt ta över verksamheten med musikkurserna.

Ragnvald tog naturligtvis aktiv del även i FS. I tidning Mixturens sista nummer 1998 skriver man om tidigt 50-tal: ”De flesta kurserna har gällt ledaruppdraget.” Ragnvald Svalfors anlitas i början av FS som musikfackman och arbetar (1952) för att musikföreningsledare efter prov ska erhålla diplom. ”Tidig kurs är Sjung och Spela-lägret i Rättvik 1953 med Bertil Wallin och Gösta Ohlin. Första stora dirigent- och organistkursen gjordes 1955 i Jönköping…”.

I och med FS skulle saker och ting komma i lite annan dager.

Musikförbundet versus SBS

Musikrådet och SBUF hade tydligen ett bra samarbete. Men Musikrådet ville inte vara placerad ”bara” som en ”ungdomsaktivitet” vid sidan om GK och Junior. Man ansåg sig med rätta ha ett ”vuxet” uppdrag och sökte legitimitet och framför allt stöd för sina ambitioner.

Ett, som man ansåg, löfte om bidrag ur 1948 års Jubileumsfond blev aldrig uppfyllt. Det skulle ha använts till en egen musikkonsulent, en enligt missionsstyrelsens protokoll omdiskuterad satsning. Spänningen började stiga.

Här ser vi Musikförbundet i Stockholms Konserthus, nu i samband med samfundets 100-årsjubileum 1948. Fin bild med moder Gurlis cello mitt fram och sjungande Ragnvald med den eviga flugan. Vem är andredirigenten som leder här?

Under hela 50-talet fortsatte Musikrådet att kämpa för en plats bredvid SBS, Svenska Baptisternas Sångarförbund, som alltid legat direkt under missionsstyrelsen och ända sedan 1948 också haft tillgång till musikkonsulent och stöd för tidning och notutgivning. Det senare var en ständig källa till diskussion, inte minst när det visade sig att också baptisternas bokförlag hade utgivningsambitioner.

SBS ansågs, och ansåg sig sedan gammalt, stå för ”den riktiga sången” och hade svårt att tänka sig börja dela plattform med musikföreningarna. Även om missionsstyrelsen inte direkt hävdade denna åsikt får man ändå, när man läser protokollen, intrycket att det fanns en ovilja att förstå Musikrådets problem och argumentation.

Spänningen ökade när det visade sig att en skrivelse år 1953, från Musikrådet till SBS angående samarbetsformerna, inte ”dök upp” på missionsstyrelsens bord förrän år 1955. Även då ställde sig SBS styrelse avvisande till tanken på någon som helst form av samverkan. Man stödde i stället Musikrådets alternativa önskan att få ”bilda ett eget förbund med samarbetande distriktsförbund”.

Missionsstyrelsen beslöt, på tvärs med båda sidor, att Musikrådet skulle behållas i sin nuvarande form men flyttas från SBUF till missionsstyrelsen. Detta föranledde i sin tur en motion till 1956 års SBS-konferens i Malmö om en slutlig samordning av samfundets musikliv och bildandet av centralt sång- och musikråd. En kommitté bildades.

Hösten 1957 träffas man till ett möte. Ragnvald hade bara några veckor tidigare tilldelats sångarmedaljen ”För berömvärd insats” och i den här gruppen av nya och samarbetsvilliga personer, kan man åtminstone enas om en gemensam situationsbeskrivning:

Så långt hade man alltså kommit 1957: två likvärdiga ”företag” med gemensam ”koncernledning” och centrala ”stabsfunktioner”.

Men nu hade det också dykt upp andra ”spelare” som snart skulle få stort inflytande på sång- och musiklivet i alla frikyrkor.

Redan två år tidigare hade AKO-teamet bildats av pastorer och musiker såsom Bertil Paulsson, Paul Lilienberg, Olle Widestrand och Thore Gullberg. Fram till 1961 inbjöd man till sex ekumeniska arrangemang årligen.

Här ser vi den stora sångarskaran i gamla Blasieholmskyrkan. Inga instrument, förutom piano och, vad jag minns, elorgel ibland. Några gånger gick jag dit med min ståbas, på Thores inbjudan men blev helt ignorerad av pianisten.

AKO-teamet förändrade väckelsemötets sångval för alltid. Så här heter det i tidningen Sändarens minnesruna över Bertil Paulsson: ”Man kan säga att AKO-teamet gjorde väckelsemötet rumsrent. Teamet städade upp det som kunde upplevas som hotfullt och betonade istället evangeliet som ett erbjudande.”

1957 – 1966
Svenska Baptistsamfundets Musikråd

I september 1957 bildades äntligen detta råd, Svenska Baptistsamfundets Musikråd, direkt underställt missionsstyrelsen och med Calle Wannberg som ordförande och Zeth Abrahamsson som sekreterare. Ragnvald satt förstås med här. I rådet var både musikföreningar och blåsorkestrar representerade. (Vid tiden för detta ”epokskifte” flyttade också familjen till den närliggande och ur olika synpunkter mer moderna Kyrkan vid Brommaplan.)

Nu skulle det bli gemensamma Musikfester vartannat år! Redan i Norrköping pingsten 1958 hade man beslutat att vad man ville ha var ”ett gemensamt organ för sång och musik, ett förbund eller ett departement, med gemensam styrelse plus sektioner”, inte ett nytt specialförbund för musikföreningarna (nu även med blåset).

Det tillsattes snart en ”kontaktkommitté” som i jan -59 lyfte fram idén om att bilda ett Musikcentrum tillsammans med samfundets bokförlag Westerbergs. Detta kompletterades i feb -59 med ett förslag om en musikkonsulent för ”hela vårt musikliv”, en tanke som fick leva i 2 ½ år innan den åter begrovs.

1959 års Musikfest hölls i Örebro, med 810 deltagare. ”Anmärkningsvärt var det rum som de alltmer omkring gripande ungdomskörerna fick.” konstaterades det i samfundets årsbok Betlehem. Även Kyrkan vid Brommaplan hade en stor u-kör.

Nästa Musikfest hölls i Sundsvall pingsten 1961 och i november samma år diskuterar Musikrådet om ”den stora skala av olika sorters program som växer fram i församlingarna. Framför allt bör motsättningarna de olika musikaktiviteterna emellan ej underblåsas.”

Ett år senare konstaterar man faktiskt att ”samarbetet mellan sångarförbundet SBS och musikföreningarnas Musikråd har förbättrats”. Ragnvald uttalar dock för sin egen del ”tvivel om fortsättningen p.g.a. andra arbetsuppgifter”. Han kan dock tänka sig att ha kvar ansvaret för musikföreningsbilagan, som vid den här tiden faktiskt börjat utges i den gamla ”SBS-tidningen” Sången.

Betelkapellet på Malmskillnadsgatan, där allt började år 1913, revs i samband med rivningsraseriet i Klara. Till församlingens sista möte där, år 1962, återsamlades resterna av Stockholms Baptisters Musikförbund till en liten avskedskonsert under ledning av Emil Pettersson, snart 80 år, Ragnvald Svalfors, 50-årig UK-ledare i Bromma, och något yngre Lennart Gustavsson, musikansvarig i Ebeneser på Söder. Tyvärr klättrade jag då samvetsömt i Åsbros kraftledningsstolpar och missade detta unika möte. Men en enkel skivinspelning ska tydligen finnas. Någon som vet?

Och det hände sig vi den här tiden att någon födde ett Förslag om musikråd, att inkludera båda organisationerna. Men Ragnvald hade redan lämnat Musikrådet och ordf Calle Wannberg avgick maj -63, efter nästan 20 år på posten. Tyvärr avlider Calle redan i december och det har inte gått att hitta något om vart förslaget tog vägen. Troligen lades Musikrådet i träda tills vidare.

Nya tider nalkades och nästa generation står beredd att ta vid. Maj 1964 är det åter dags för stor Musikfest, denna gång i Betel, Örebro. I samfundets årsskrift Betlehem berättas att man var 560 deltagare, av vilka mellan 300 och 400 var aktiva sångare och musikanter, övervägande unga människor. Den avslutande sångoch musikgudstjänsten intresserade kanske ”först och främst genom programmets sammansättning men också genom den uppsättning unga dirigenter som ledde större delen av programmet. Här gavs inte ett enda exempel på traditionell musikföreningssång eller s.k. gamla läsarsånger. Det är alltså inte bara på körernas repertoar som dessa förekommer sparsamt utan också musikföreningarna tycks föredra musik av senare datum.”

Nils Kahlroth och helt nya personer tog över i SBS. Nya Psalm och Sång kom 1965 och med den ett behov av helt nya strukturer för studiecirklar och sångträffar inför det som skulle kallas Sångens År.

1967 Sammanslagning med Sångarförbundet (SBS)

År 1967 övergick SBS formellt från att vara ett rent körförbund till att omfatta allt musikliv i baptistsamfundet, ”inkl. instrumentalmusiker” som det konstateras i inledningen till läroboken ”Kördirigering” från början av 70-talet. Där noteras också att man i SBS var c:a 110 körer med tillsammans 1950 medlemmar, plus 100 barn- och ungdomskörer med sammanlagt 1575 medlemmar.

Det framgår inte om, och i så fall i vilken kategori, man hade räknat in musikföreningarna med sina ”instrumentalmusiker”. Alla 1944 års 306 föreningar, med 4135 medlemmar, kan väl inte bara ha försvunnit på mindre än 25 år?

Men verkligheten hade ändå förändrats för gott under de senaste tio åren:

• Den generation som kunde spela något instrument hängde upp sina harpor i träden, den ena efter den andra. Repertoaren hade gjort sitt.
• Nya generationer var, med sina rörligare vanor, inte beredda att ta på sig ansvaret att alltid ställa upp på regelbundna övningar.
• Ungdoms- och gospelkörer hade kommit med stormsteg.

Behovet av ny repertoar hade till viss del mötts av Frikyrkliga Studieförbundet, som ju redan 1964 hade gett ut sin första sångbok ”Evangelisk körmusik”. Den hade 106 sånger, några med instrumentalstämmor och skulle vara ”en studiebok för körer”, inledd med 20 välmatade sidor Körmetodik av musikdirektör Helge Lidén (faster Sylvias bror).

År 1969 kom ytterligare en studiebok ”Andlig visa” som faktiskt var ”tänkt för musikföreningarnas behov och resurser”. Där hittar man t. ex. Ragnvalds komposition ”Om Guds kärlek vill jag sjunga”, likaså hans instrumentstämmor till Svedlunds tonsättning av Frostensons sång ”Jesus är ute och söker”. Redaktören Torgny Erséus hade velat ha med flera av Ragnvalds arrangemang i boken men ”utrymmet hade inte räckt till”.

SBS’ tidning Sången gick i graven i samband med sammanslagningen 1967. Sedan starten 1921 hade 800 körsånger givits ut som notbilagor. Nu var det FS’ Mixturen med sina notbilagor som gällde, med eller utan instrumentstämmor.

Hur gick det på 70-talet?

I juli 1975 var det dags för samfundet att åter stå som värd för Baptist World Congress, nu i den stora Älvsjöhallen.

Liksom drygt 50 år tidigare såg man en chans att få presentera den för Sverige tydligen ganska unika formen ”musikförening”. Börje Ström, då musikkonsulent vid SBS, kallade ihop vad som kom att heta Swedish String Band, mött av lika stor uppskattning som Emils musikförening 1913.

Tillsammans med den stora Sverigekören under ledning av Bertil Düring, dokumenterades kongressmusiken på denna gula skivan.

Börje Ström, enligt skivomslaget ”en förnyare av denna musikform”, höll under ett par år ihop sitt String Band, som gärna ”turnerade”. Det sista framträdandet ägde rum vid SBS’ riksmusikfest i Linköping, pingsten 1978.

Göte Strandsjö hade skrivit musikalen ”Gör dig inga bekymmer”, med orkesterarrangemang av Svante Widén, som SBS-kören och String Band sedan spelade in. Strandsjös musikal hade slagit an en ton som grep både medverkande och lyssnare. Utan alla andra jämförelser tror jag att denna ton också fanns i de tidigare musikföreningarna.

Engagerande text understödd av arrangerad musik når lättare fram till åhörarnas hjärtan. ”Om det är någon musik som ska få folk frälsta så är det den här”, sade redan Emil Pettersson. Men det kräver kunskap hos dem som skriver och förmåga hos dem som ska framföra det skrivna. Som Ragnvald uttryckte det redan på 1930- talet: ”Våra prestationer måste motsvara förväntningarna hos våra utomstående åhörare…”

Med samma ambitioner fick Per Håkansson redan hösten 1977 igång den särskilda Musiklinjen på dåvarande Betelseminariet i Bromma. I årsboken skrev man: ”En musiklinje, avsedd att bli treårig, kommer att startas vid Betelseminariet till höstterminen. Kursen är inriktad på församlingarnas behov av sång och musik. Den ska skötas i deltidstjänster av flera specialutbildade musiklärare.”

Utbildningen till församlingsmusiker kom sedan till Betel folkhögskola i Bromma. Så låt oss hoppas på:

En framtid full av sång!

Det var ju namnet på den skiva ”om frikyrkorörelsens musikaliska utveckling”, som spelades in av SBS oktober 1981, till förmån för just musikutbildningen. Skivan är utgången. Så även SBS. Själv lever jag mest på minnet av en forntid full av sång och musik, som sakta försvinner i fjärran. Vad sker i Equmeniakyrkan?

---

Lena kommentar 2023: 
Åke som efterforskade och skrev denna text avled 2022. Nu förvaltar jag, hans dotter, det vidare och har flyttat över alla hans texter och bilder till denna nya webbplats 2023, men det är oförändrat min fars innehåll och åsikter. Har du tankar eller tips är du välkommen att höra av dig. Mejla till hej.svaki@gmail.com

OBS. Det tidigare Svenska Baptistsamfundet heter numera Equmeniakyrkan, efter sammanslagning kring 2011 med Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan. De har en sida om Svenska Baptisternas Sångarförbund (SBS), Sveriges äldsta sångarförbund. Svenska Baptistsamfundets arkiv kan sökas via Riksarkivet.