Storvik är en ort i Gästrikland, som en gång i tiden var en viktig järnvägspunkt, där jag kom att växa upp. Det här är några av mina minnen och historier om bygden och släkten Brodin.
Kikki Svalfors berättelse, oktober 2021.
Om Jönsesgården
På tidigt 1700-tal byggdes bergsmansgården Jönses på nuvarande fastigheten Österberg i Ovansjö mellan Västerbergs folkhögskola och korsningen med Gävle-Dala järnväg i söder. Under de 200 år som huset stod på denna sin ursprungliga plats beboddes Jönsesgården av anfäder till min svenska fosterfamilj Brodin i Storvik (jag kom till dem som så kallat finskt krigsbarn). Därav mitt intresse för dess historia, men själva släkthistoriens alla vindlingar kan familjen läsa mer om på släktsidorna (lösenord krävs).
År 2012 fick min man Åke och jag möjlighet att komma in i det stora huset.
Huset köptes 1930 av Ovansjö hembygdsförening och flyttades, i nermonterat skick, från Österberg upp till föreningens Gammelgården i Västerberg.
På så sätt blev det faktiskt granne med det hus som min fosterfar Simon Brodin byggt trettio år tidigare (men sedan flyttade ur, för att bosätta sig nere i den då nybyggda Storviks Missionskyrka).
Det dröjde ända till 2012 innan vi kunde reda ut hur det egentligen låg till, det här med släktskapet. Då hade vi äntligen kommit in i det gamla huset, med hjälp av entusiastisk och vänlig ordförande i Ofvansiö hembygdsförening som råkade vara hemma när vi ringde på vid den årliga resan ”fram till släktgraven”.
Jag hade ju ofta fått höra att det stora röda huset ”har gått i släkten” men det enda efterlämnade skriftliga ”dokumentet” var bara en liten minneslapp – som så ofta:
”farmors hem: Hon var barn i huset. En bror blev kvar o var bonde. Farmor gifte sig o flyttade till Sandkälla. Kvar blev brodern med ny familj o sålde den sen till Hembygdsför. som plockade ner huset.”
Enligt Hembygdsföreningen byggdes gården Jönses nere i Österberg ”före 1750”. Den kom snart att bli ”den stora släktgården”, och innan 1814 hade den även fått en andra våning.
Redan 1884 genomförs en s.k. hemmansklyvning av gården Jönses nere i Österberg. ”De hus som inte redan (!) låg i Sandkälla flyttades ut dit”, står det. Det verkar som att Sandkälla har beteckningen Jönses No s.s.4 och räknas till Österberg. Därav mycken förbistring.
I slutet av 1920-talet säljs – som redan nämnts – det gamla boningshuset på Jönses till Ovansjö Hembygdsförening.
1930 återinvigdes Jönsesgården på sin nya plats.
Om du tillhör "våra nära & kära" kan du logga in och ta del av mer innehåll här. (Se kontaktsidan, om du saknar lösenord.)
Jönses
Fotot ovan av Jönseshuset fick vi vid ett besök på Gammelgården år 2012. Dessutom ett häfte med Hembygdsföreningens berättelse för åren 1922-1932. Där ges en bredare beskrivning av Jönses: ”…en av de besuttna böndernas gårdar”.
Det vita uthuset till höger på fotot här står fortfarande kvar medan det stora boningshuset alltså är flyttat ett par kilometer, upp till Ovansjö Gammelgård – nermonterat men med alla stockar numrerade. Detta var faktiskt rutin i gamla tider!
Förutom gårdens vita stolthet ser vi en baksidesanteckning om ”Mor, Margareta och okänd”. Det mest naturliga är kanske att detta är säljarna: Lars Johan Andersson med sin sittande hustru ”Mor” Margareta f. Olsson och deras dotter Brita Margareta, död 1914. Ingen vet längre med säkerhet.
Inne i huset på Gammelgården var det så här fint, när vi var där 2012.
Om Storvik
”Så kan då äntligen Storvikskalendern framträda ehuru liten och anspråkslös och med många brister, för vilka jag beder om överseende…”. Så skriver Olof Andersson i den lilla men innehållsdigra ”Storvikskalendern” som han lät trycka för över 100 år sedan, 1921, då på Storviks Accidenstryckeri (övers: ”tillfälliga småtryck”).
Här berättas inledningsvis att det nybildade ”Storviks municipalsamhälle utgöres av byn Storvik med 10 hemmansnummer, varav en del är utflyttade till Övre Storvik, samt Storviks järnvägsstation. Platsen är belägen i Ovansjö sockens västra del, där norra stambanan och Gävle-Dala järnväg korsa varandra.
Sedan gammalt låg å platsen även en annan by, Lillvik, bestående av 2 hemmansnummer, som försvann som by betraktad i medio av 1800-talet. Samma var förhållandet med delvis en tredje by, Wall…”.
På Storviks backen, byns allmänning, har ett 50-tal tomter bildats som får arrenderas 25 år i taget. Störst markägare var Hofors A.-B. vars disponent G. Lilliehöök tackas för att ”att vi från början har samhället jämförelsevis väl ordnat”. Den nya järnvägen mellan Falun och Gävle var färdig redan 1859. Kalendern fortsätter: ”Området kring stationen utgjorde för ett par mansåldrar sedan tillbaka ett tillhåll för vargar. När Norra stambanan år 1875 blev färdig till Storvik [då över Krylbo] fanns här – utom bondgårdarna – en och annan gård i Vall och 4 – 5 gårdar i Storviks backen samt stationshuset och två betjäningshus vid stationen.” Den gamla stationen vid Övre Storvik drogs in.
I början gick det trögt att bygga villor men bönderna byggde ut hemma och kunde därmed hyra ut sängplatser. Snart började dock järnvägens folk – åtminstone de med fast anställning – att själva bygga. Tomter såldes först för 600 kr men snart höjdes priset till 3000 kr. Varpå byggverksamheten avstannade!
På vykortet från 1885 ser vi stationsplanens rondell, ännu utan Luxlampa. Till höger ser man Nya Hotellet, sedan det vita huset som också inrymde Storviks första postkontor. Båda var uppförda 1875 – 80.
Municipalsamhället Storvik 1900-talets första del
Så kom kristiden och inte förrän efter första världskriget syntes en ljusning. Eller, man tvingades bygga på grund av den svåra bostadsbristen.
Vartefter folkmängden ökade så ökade också behovet av gemensamma anläggningar. Redan 1915 hade en hr L. G. Sääf inbjudit till möte på Centralhotellet angående hans ”förslag att bilda municipalsamhälle och antaga vederbörande stadgar.” Efter tveksamhet om hur stort område som skulle ingå, grep länsstyrelsen in och lät utarbeta en plan. Som händelsevis omfattade det föreslagna området.
Storvik blev municipalsamhälle den 13 augusti 1916. Förste ordf blev handlanden Petrus Larsson. Stadsplanens utseende fastställdes av Kungl. Maj:t den 7 juli 1921.
Framtidens Storvik hade blivit till – på fem år. Högre folkskola hade just anordnats i Nya skolans övre våning och ”kommer att utvidgas med flera klasser. En privat samskola med f.n. 65 elever har verkat i flera år.” står det.
Men Olof Andersson konstaterar också i Storvikskalendern att ”samhället är fattigt på industri. Yxfabriken, startad år 1895, har 15-20 anställda. Mejeriet har varit igång sedan början av 1880-talet. Ganska ny är Svenska stålpressnings- och perforeringsfabriken med 15 arbetare. Sängfabriken, som flyttade ner från Åshammar runt 1906, sysselsätter nu ett 20-tal arbetare. Under 1920 bildades två nya bolag: Storviks Bil- och Handelsaktiebolag i det gamla mälteriet och AB Bröderna Hansson. Vid Övre Storvik ha vi Nyrönningens Såg- och Tegelbruk med 35 arbetare.”
Genomgången avslutas med följande fromma förhoppning: ”En livsfråga för samhället är mera industri, varpå man hoppas, sedan nu kraft från Älvkarleby är lätt tillgänglig och utrymme för anläggningar har också beretts.”
I Storvik fanns snart både läkare och apotek, distriktsveterinär, epidemisjukhus – gemensamt för Järbo, Ovansjö och Torsåker. Likaså järnvägs-, telegraf- och telefonstationer. För att inte tala om en stor mängd affärsrörelser av olika slag, från mjölkaffärer till guldsmeder! Sist och för att hålla ihop det hela, Storviks fögderi med häradsskrivare och landsfiskal. I detta välförsedda samhälle växte generationerna Brodin upp, långt före mig.
Här kom efter hand att finnas en idrottsförening, hela tre nykterhetsföreningar, en Blåbandsförening, baptisternas Betaniakapell, Missionskapellet med DUF/Lutherska Missionsföreningen samt Frälsningsarmén – som västerut hade erövrat DUF:s missionskapell. Redan 1919 hade SMF byggt sin Missionskyrka där numera (2021) sången sköts av Bro Manskör. Efter senaste sekelskiftet finns nu bara den år 1960 byggda Storvika kyrkan och klockstapeln kvar.
Mitt Storvik kring 1960
Det som jag själv – som finskt krigsbarn boende i Missionskyrkan – minns som ”mitt gamla Storvik” är av naturliga skäl från tiden efter andra världskriget. Här fanns då fortfarande större delen av de ovan nämnda institutionerna kvar.
Flygfotot västerut är taget på 1960-talet, före rivningen av järnvägshotellet. Tänk bara så många rödprickade affärer det fanns på den tiden! Åtminstone 35 större eller mindre butiker bara åt det här hållet.
SJ stationshus med sitt berömda järnvägshotellhotell skymtar i vänsterkanten. Längre bort fortsätter linjerna söderut mot Krylbo och västerut upp mot Falun. Där, längst bort mot tegelbruket, låg hpl Öfre Storvik.
Den breda vägen till höger är backen upp till detta ”övre” Storvik, med skola och kapell på vänster hand. Snart kom man också att bygga ny ”statskyrka” med klockstapel, ja till och med nytt EFS-kapell. För vem? (Ja, åtminstone för oss två, ty det var här vi bytte ringar i maj 1966!) Men kapellet blev snart dagis och bostad.
På den tiden bodde det ju väldigt mycket mer SJ-folk här i trakten. Man handlade förstås här, på sin väg till eller från arbetet. Likaså var det då många resande, kanske med långa tågbyten och tid att handla. Det gav tydligen god bärkraft åt alla affärer. Så icke nu. Man tar bilen till stormarknaderna i Sandviken eller Valbo – eller köper på webben. Dessutom byggdes ny motorväg ute på gärdena som ju också fått släppa till utrymme till rakare spårdragning och därmed högre fart genom stationsområdet. Storvik blev något som man kanske bara passerade?
Efter senaste sekelskiftet finns i alla fall post, apotek och tandläkare kvar – plus några få affärsrörelser, åtminstone om man jämför med hur många det var ”förr”.
Så här ser Storgatan ut, strax efter år 2000, med järnvägen, det ”nya” berömda posthuset från 1912 och Logårdens centrum med Vivo och annat till höger och Konsum skymt till vänster.
Om Missionskyrkan
På ett möte i Backbergs missionshus år 1877 beslöt sig de ”frikyrkliga troende” för att bilda en s.k. missionsförening. Man planerade att hålla samlingar i Backberg, Åshammar och hos Olof Andersson i Övermyre. Dessutom skulle man bygga ett nytt missionshus i Österberg. Föreningen räknade då 55 personer. Ett av flera gifta par var Anders Brodin i Bro med hustru Karin, född Ersdotter. De tillhör anfäderna i våra släkter Sundberg/Brodin, därför är detta en del av min historia.
Efter en kraftig ”väckelse” i det växande stationssamhället beslöts 1886 att bygga ett andra missionshus, på Kung Oskars väg i västra Storvik.
Ovansjö missionsförsamling
Året därpå anslöt man sig till Svenska Missionsförbundet och antog namnet Ovansjö Missionsförsamling som emellertid halverades när vännerna i Backberg och Åshammar vandrade ut till sin egen historia. Som det står i den redan citerade 50-årsskriften: ”De kretsar som nu återstod, nämligen Österberg och Storvik, fingo en mera jämn och ordnad verksamhet. Så långt tid och kraft medgivit har arbetet bedrivits i Bro, Toretorp, Nor, Kungsgården, Norrberg och Vallstanäs.”
På flera av dessa platser hade man också söndagsskolor. Den tidens barnkullar var ju ofta både många och stora. I Österberg hade man en mycket stor söndagsskola till långt in på 50-talet.
Bland lärarna där kan nämnas mångårige föreståndaren Anders Olsson, skomakare och lärare från Österberg (t.h. på fotot), och ”morfar” Simon Brodin från Västerberg (t.v.). Med svart klänning i mitten står Simons dotter Karin Brodin (dvs min blivande ”mamma”). Hon kom sedan att arbeta som söndagsskollärare här i 40 år.
Detta östra missionshus står ännu kvar men kom efter hand att övertas av ”Möbelberget Antik”.
Storviks Missionskyrka
Kapellet borta i västra Storvik blev snart för litet och församlingen tog det djärva beslutet att bygga en ”riktig” kyrka. Inför byggstarten hade man kronor 60 tusen i byggnadskassan, från insamlingar och tecknade löften, försäljningen till Frälsningsarmén av det gamla kapellet (rivet omkring 1980) liksom av ”överblivet material”.
Kyrkbygget påbörjades 1919. Här ser man sammankomsten då ett plåtskrin muras in i grunden, till minne av kyrkans byggande.
Längst till vänster står pastorsfamiljen Moo (1919-23). Sedan kommer Anders Olsson i Österberg, okänd dam, åkare Persson, Mina Johansson, murarna Liljas och Vallgren framför handlare Westin i vitt skägg samt herr och fru Järner – plus 2 okända.
På vänster stenfundament står Manne Mohlin och Lars-Olof Gramér, på höger står byggmästare Berggren som har Axel Broqvist bakom sitt högerknä. I den branta trappan står bl.a. läraren Halldorf med fru samt P.J. Westberg.
Första advent 1920 invigdes den nya kyrkan. Men det blev snart svårare tider och missionsförsamlingen, som byggt på löpande räkning, hotades av konkurs. På tomten bredvid hade man också byggt en stor villa som pastorsbostad. Den fick man förstås lov att sälja. I ett par omgångar på 1920-talet fick man också hjälp av många andra kyrkor inom Svenska Missionsförbundet. Likaså av sångaren J A Hultman som gjorde egna insamlingsturnéer! Själva samlade församlingens då 100 medlemmar in ytterligare 80 tusen kr – på sex år!
Så här fin var nu i alla fall kyrkan (nuv. Lyran), med dubbel takhöjd, läktare över entrén, 500 sittplatser och stor plattform för sångarna, redan då. I vinkeldelens nederplan fanns också ”Lilla Salen”. Tornet, där blixten gärna slog ner, revs runt 1960 och ersattes med ett kors – som nu är ersatt av Lyran.
Pastorsbostaden låg först i markplan. Men när man insåg behovet av expedition och ett rejält kaffekök fick pastorn flytta upp till övre plan. I vaktmästarbostaden, också där uppe, växte jag upp, som s.k. finskt krigsbarn.
På detta gamla flygfoto över östra Storvik syns fortfarande missionskyrkans gamla torn i mitten. Mot Ofvansjö fick man på den tiden svänga höger bakom kyrkan, sedan vänster och ner över ån, innan man slutligen kunde korsa järnvägen. Om inte bommarna var fällda. Nya Riks80, med sin bro över stambanan norrut, kom snart att byggas, högt över ån och ängarna i bildens mitt.
Det var trångt på den smala vägen förbi Kullberg och upp genom Västerberg! Ibland, t.ex. under Furuviksdagarna, var det fullständig kaos, med långa bilköer runt missionskyrkan. Det fanns ju inga bra smitvägar över ån.
Konserthuset Lyran
När Storviks Missionsförsamling slog sig ihop med Kanalkyrkan i Sandviken, såldes kyrkan till Bro manskör som fick en mycket fin konsertlokal, kallad Lyran. Efter övertagandet 1 okt 2004 beställde man, av Storviks egen konstsmed Svenolof Sundberg, den vackra lyra som nu ersätter korset på kyrktaket.
Här blev det alltså god och livlig verksamhet igen. Salens förstklassiga akustik har ju alltid varit uppskattad och här kunde man nu fortsätta sjunga, spela och fika tillsammans.
Om Storviks station
År 1859 hade den nya järnvägen mellan Falun och Gävle blivit färdig. Storvik kom att bli den stora järnvägsknut som den fortfarande är. Verksamheten på själva stationen dock har i princip upphört, efter att tidigare faktiskt ha präglat hela livet i samhället. Som mest arbetade här runt 300 personer! Allt styrs nu från ”högre ort”.
Då möttes gods- och persontåg från alla väderstreck. Resande bytte mellan de upp till fyra tåg som samtidigt kunde stå vid ”världens längsta” perrong (1 km, enligt sägen), för att sedan fortsätta mot Gävle i öster, Krylbo i söder, Falun i väster eller Bollnäs och norrut.
Här kommer några av de vykort som vi samlat på oss genom åren. Nuförtiden går rälsbussen som en spårvagn, kompletterad med bussar, inte minst skolbussar.
Stationshuset från 1875 står kvar och har i stort fått behålla sitt fina utseende. Det ägs nu av Storviks Stationshus Förvaltning AB och inrymmer alla slags lokala aktiviteter. Här ser man fasaden mot samhället runt sekelskiftet – med fin ”Luxlampa” i blomrundeln, (vilken Åke, med sitt förflutna på Electrolux Data, lätt kunnat identifiera).
Så här såg bangården ut 1916. Those where the days, my friend! Godsverksamheten på stationen har numera i princip upphört, efter att tidigare faktiskt ha präglat hela samhällslivet. Även perrongens Lux-lampa är borta, tyvärr.
Läsa mera: ”Ett stationsamhälles historia 1875-1955. Storviks köping”, från sid 24
1876 fick den 26 år gamla Wilhelmina Skogh anställning vid Statens Järnvägar, med uppdraget att inrätta och driva Sveriges första järnvägsrestaurang, just här i Storvik.
I matsalen introducerade Wilhelmina bruket av färska grönsaker, på den tiden i princip okänt som tilltugg.
1877 drar det, som man då uttryckte sig, ”driftiga fruntimret” i egen regi igång bygget av det stora järnvägshotellet, som byggs till redan 1899.
Hela hennes ståtliga anläggning revs i slutet av 1960-talet, efterlämnade en enda stor och gropig grusplan.
Om Sängfabriken
Min fosterfar Simon Brodin drabbades av spanska sjukan, en svår influensa som spreds över hela världen i slutet av 1:a världskriget. Han tillfrisknade men orkade inte fortsätta som egen målarmästare utan tog anställning på P.J. Olssons Sängfabrik.
I sinom tid tog han med sig sonen dit och här kom Joel Brodin (bror till ”mamma” Karin Brodin) att, tillsammans med två kusiner, arbeta som sprutmålare ända fram till sin pensionering.
Citat ur ”Storviks Köping 1875-1955”:
”P J Olsson startade sin fabriksrörelse i Åshammar 1905 men förvärvade samma år en byggnad i Storvik. Dit ner flyttades fabrikationen av s.k. dragspelssängar, en sorts turistsängar, som lätt kunde skjutas ihop. (Sådana har man ju fått försöka sova i…) Från början hade han endast en bror till hjälp, men redan 1906 var arbetsstyrkan uppe i 10 man.
År 1908 utökades rörelsen med stoppade madrasser. Så följde, slag i slag, olika fabriksalster såsom trädgårdsmöbler, imperial-, baby- och resesängar, ottomaner, stålresemadrasser, möbelresårer och byggnadssnickerier. Under de första 30 åren tillverkades 300 000 sängar och 260 000 trädgårdsmöbler, förutom annan tillverkning. 10-årsperioden 1943 – 1953 försåldes av enbart en viss schäslongstyp 180 000 stycken. Priskuranten ovan gavs ut över hela Sverige år 1944 till nästan alla platser i vårt land.”
Alla vi äldre har väl minnen av den här sortens sängar…
Om Kvarnbacken
Vid östra infarten till Storvik hittar man Kvarnbacken och Bosse Bymans Teknik- & prylmuseum.
En informationstavla berättar: ”Här finns även spår efter äldre tiders verksamhet. Ett exempel är Bro by, som ligger strax norr om Kvarnbacken. Byn har anor från 1500-talets bergsmansbruk och bebyggelsen har fortfarande karaktären av bergsmansby. Nere vid Vallbyggeån låg flera mindre hyttor och hammare. Dessa ägdes gemensamt men nyttjades enskilt av bergsmännen från trakten.
På en karta från åren 1840-42 finns en samling hus som kallas Jönses markerade. Två av byggnaderna är troligen kvar från denna tid.” Det har funnits flera Jönses-fastigheter inom gamla Ofvansjö socken!
”Huset vid vägen ner mot ån var från början både bostad och affärslokal. Här hade en skräddare sin rörelse mellan åren 1872 och 1914.”
Sedan kom en snickare och började tillverka likkistor i det som långt senare skulle bli bostad för ovan nämnde musei-Bosse.
Om Kvarnbackens servering här ovan kan man läsa:
Ladugårdsbyggnaden flyttades hit från Bro by på 1800-talet sedan byn hade eldhärjats. ”Ett timrat våghus, där man vägt järn, revs och byggdes ihop i vinkel med ladugårdsbyggnaden i början av 1970-talet.”
”Huset nedan är också hitflyttat. Uppgifter om varifrån det kom saknas tydligen men det blev återuppfört här i början av 1920-talet och var då snickarverkstad. Under kriget tillverkade man här pistolhölster, bajonettfordral, livremmar och hundkoppel mm. Därefter blev det åter snickeri, längre fram lagerverksamhet.”
Alla dessa byggnader köptes 1959 av Bosse Bymans fader Nils som två år senare öppnade sommarservering. I samband med förvärvet fick han också stora förvaringsutrymmen, vilket passade bra eftersom han var en hängiven samlare.
Nils Byman drev länge en matvaruaffär uppe i Bro. Här nere byggde man också upp den gammaldags lanthandel som i dag, tillsammans med Kvarnbackens prylmuseum, utgör ett starkt dragplåster i Storvik.
(Till museet har vi donerat Åkes farfar Emils ”förtida” inspelningsapparat. Den gjorde direktgravyr på acetatskivor innan det fanns hanterbara bandspelare. Här kan den gott höra hemma, bland gamla strömbrytare, hårtorkar, brandsprutor, nattkärl etc. Som tack har Bosse försett oss med en del gamla foton som fått sin plats i texterna här.)
Kulturhistorisk omgivning
På detta fina gamla foto ser vi den nedersta dammen i Vallbyggeån, före utfallet i Näsbysjön. Här ligger Bro kvarn, som drevs av lokal vattenkraft.
Bortanför kvarnhuset ser man gaveln på den gamla ”allmänna tvättstugan”. Mattor fick man dock skrubba på bryggan uppe i dammen!
Högre upp efter Vallbyggeån ligger Bro by och flera små hyttor och hammare, tidigare även prylmarknaden Tusen Ting. Efter en vacker promenad dit upp längs åns ena sida kunde man gå tillbaka över någon av broarna och sakta strosa hemåt igen längs gärdena. Det blev en lagom kvällsrunda, i stilla ro bland gamla minnen som sakta förtvinar.
Sist Åke och jag var här, ca år 2000, hade Bosses bror ett kondis uppe vid busstorget, i riktigt gammal stil, som vi uppskattade mycket, hälsar Kikki Svalfors.
Lena kommentar 2023
Kikki är mamma till mig och min bror David, så detta är historien om en bygd som vi också har fina barndomsminnen ifrån. Mormor Karin, morfar Joel och ”tant” Elsie var kära släktingar för oss.