13 år i Spångaskolor
Spridda hågkomster vid 50-årsjubileet av studentexamen
Material till dessa sidor har jag samlat ihop för våra efterkommande släktgenerationer, när de väl får tid att bli intresserade. Här handlar det alltså om min skolgång i Spånga. Jag skriver hellre om små kuriösa händelser och skeenden än om undervisningen – och fotona är nog ändå viktigast.
Åke Svalfors, Sundbyberg 2010
Småskolan i Spångafolkan, 1947-1949
Första och andra klass fick jag gå i Spånga Folkan, nära och bra. 40-talets årskullar från världskriget var så stora att alla möjliga lokaler fick tas i anspråk. Vi var fyra klasser utspridda runtom i Folkan. Vår ”Flystaklass” höll till i det som varit konditori, till vänster vid bilen. Flera gånger hände det sig att någon klev rakt in, i tron att kondiset fanns kvar.
Fröken, Viola Eriksson, var snäll. Bläckskrivning med stålpenna var svårt. Jag minns faktiskt att jag var sjuk när man lärde ut grunderna i stålpennans hantering. Troligen på grund av detta blev det aldrig något bevänt med min handstil. Tänk när man fick börja med reservoarpenna – och vilken revolution när kulspetspennan kom!
Jag minns inte mycket från småskolan. Men en dag höll man på att montera en stor hemsk grå maskin i danslokalen en trappa ner i Folkan. Det var också vår matsal. Vi satt runt borden och tittade ner på dansgolvet där det skulle bli lungröntgen. Tuberkulosen var ju fortfarande aktuell. Skräckhistorierna om vad som skulle hända innanför skjutdörrarna avlöste varandra när vi skulle försöka äta upp fru Nånbergs skolfrukost. Fiskbullarna växte i munnen. Sedan dess äter jag helst inte fiskbullar. Någon fobi måste man väl få vårda?
Till tredje klass blev det dags att flytta ner till Solhems folkskola.
Solhems folkskola, 1949-1951
Till tredje klass fick vi flytta ner till folkskolan i Solhem. Två stora tvåvåningsbyggnader med dasshuset däremellan. Inte alls så flott då, idag ser skolan ut så här:
Första året gick jag i nya skolans nedre korridor, närmast Hässelbyvägen.
Andra året åkte vi upp till andra våningen i gamla skolan, närmare Svandammen.
Det fanns någon sorts badinrättning i källaren till nya skolan. Troligen en rest från krigstiden. Har för mig att det var små sittbadkar. Den barska badtanten ställde upp oss på rad med varsin borste att skrubba framförvarandes rygg med. Jag tyckte det var läbbigt. Det blev nog bara ett eller två bad i trean, vad jag minns. Annars minns jag ingenting, konstigt nog.
I fyran skallade T en klasskamrat och åkte in till magister Öhlund för bestraffning. Det bestod i att man fick lägga händerna på katedern och Öhlund slog på dem med sina handskar. Fortfarande 1951!
Slagsmål blev det ofta på skolgården. Då kom Skutan seglande i full fart, stor och stark med visselpipan tjutande, skingrade åskådarflocken och slet upp kämparna för en utskällning.
Här var var det inte roligt alls. Jag var liten till växten och utsattes väl för vad som i dag kanske skulle klassas som åtminstone mild mobbning. Särskilt minnesrik är den gången när jag blev nertryckt i muggen medan någon spolade.
Föräldrarna bestämde sig för att det fick bli realskolan fortast möjligt.
Samrealskolan i Spånga, 1951-1956
Vi lyckades med att få över mig till det som då hette Samrealskolan i Spånga och dess femåriga linje.
Trevlig klass. Men otrevlig klassfröken i början. En gång i korridoren tog hon tag om halsen på mig för att säga till på skarpen om något slarv, säkert berättigat. Jag berättade hemma om ”strypförsök”. Far blev topp tunnor, kan man tänka sig, och skällde tydligen ut den arma fröken efter noter. Sedan kom fröken Brundin och fru Ronqvist, välkänd prästfru i Barkarby.
Här trivdes jag mycket bättre och åren gick fort. Som musikläraren skrev i skolsången: ”Jag går i en Spånga realskoleklass, jag där lär mig skilja på der, die och das. Jag lär mig att slöjda och slå i en spik…” sedan var det något med matematik. Till och med franska läste vi.
På tal om skolbad så åkte man numera tåg till Karlberg för att simma i Sportpalatset, det som sedan blev Abbas studio. Där fanns 50-metersbassäng och 10-meterstrampolin som jag knappt vågade klättra upp i. Gympamajen var tydligen med i någon konstsimgrupp. En gång skulle han ”impa” och gjorde ett välkontrollerat magplask från låga trampolinen. Det lät som ett kanonskott och skrämde slag på halva simhallen.
När vi kom till 45 anlände förstärkning från Abrahamsberg, ett kul gäng som fick lite mera fart på oss villabarn.
Under vårterminen kom det så ut att man hade för avsikt att inrätta även gymnasium i Spånga. Normalt skulle vi ha gått till treårigt gymnasium efter femårig realskola. Här skulle det dock bara bli fyraårigt gymnasium, med en latin- och en reallinje. Många av oss Spångabarn bestämde oss för att de facto ”gå om” ett år, bara vi fick gå kvar i det nya Spånga kommunala gymnasium. Det var ju bevars cykelavstånd och jag hade övertagit fars cykel med tre växlar. De flesta i Abra-gänget drog dock vidare.
Här är vi som tog realen våren 1956, med två tongivande Abra-grabbar i mitten. Tänk att man kan minnas alla ansikten, med viss möda även namnen. Och hur vuxna dessa 16-åringar ser ut – kolla kläder och attityd!
Spånga gymnasium, 1956-1960
Läs också en längre skolhistoria här av Spånga Fornminnes och hembygdsförening 2004 (”Spånga gymnasium och dess föregångare”, öppnas i nytt fönster).
Vi var första kullen på nya Spånga kommunala gymnasieskola 1956.
Föreningar i gymnasiet 1956-1960
Elevrådet
Första rektor var den progressive Sten Foberg. Föreningskunskap fanns på schemat och nu skulle vi minsann ha elevråd i skolan. På något sätt blev jag ordförande, liksom så många gånger senare.
Det här var på hösten 1957. Rektor och råd inledde ett bra samarbete, inledningsvis om det som rektor tyckte att vi skulle behandla, till exempel skolregler och rastvaktlistor. Vi var ju den första omgången gymnasister och därmed alltid äldst, så vi fick och tog det angenäma uppdraget att se till att alla andra gick ut i friska luften.
Ganska snart tog rektor också upp ledningens oro för vårt sätt att cykla till och från skolan, säkerligen inte utan skäl. Det utfärdades gångplikt i den branta backen ner från Flystahållet. Rektor tänkte sig att elevrådet skulle tillsätta trafikvakter. Han utgick från att saken därmed var klar. Till hans förvåning vågade jag säga nej men han ”tog det fint”. Efterträdaren från hösten 1958, rektor Heurlin, var väl inte lika intresserad.
Sveriges Elevers Centralorganisation, under ledning av Enn Kokk (S), hade börjat med elevrådsriksdagar. Jag var med på den första. Den fick till och med besök av statsminister Erlander. Efter sitt tal vek han ihop sig i en läderlappsfåtölj på scenen och lämnade frågan fri. Jag minns att jag dristade mig att fråga varför barnbidraget upphörde när vi barn började bli riktigt dyra 16-åringar. Ur fåtöljens djup kom naturligtvis bara ett typiskt landsfaderligt och undvikande svar.
I samma veva tillkom dock ”studiebidraget” på 50 kr i månaden. Det behövdes när man fick lov att själv köpa papper och pennor i vaktmästare Gustavssons lilla bås på plan 2 och skolböcker i bokhandeln i Spånga centrum. När blev det fritt?
Inför sista ring ville man att elevrådet skulle börja ordna mera av fest och glam så jag lämnade lätttad över ordförandeskapet till Johan Etzler, sedermera kulturchef. Vi har ju alla börjat någonstans.
Föreningarna tar form
Gymnasistföreningen Origo såg snart dagens ljus. Hempa Appelqvist såg till att vi också startade SSUH-föreningen Ångan (Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund). 1959 startade det säkert livskraftigare Sällskapet Ellida som kommit att utveckla en lång och uppskattad teatertradition i Spånga.
Musikläraren Helge Nilsson fick till det riktigt proffsigt med Spånga skolorkester som framförde ”riktig” musik i skolans nya stora aula. Vilken orkester – med alla sorters stråkar, trumpet, trombon, flöjt och klarinett, slagverk! Ulla Wrethammar på cello, Dag Lindberg jr på piano. Själv spelade jag kontrabas, min syster Christina tvärflöjt, Johan Etzler saxofon, Kalle Etzler klarinett alternativt harskramla i det mest bejublade numret, Haydns barnsymfoni. Kalle efterträddes på klarinett av Agneta Dreber!
Gympaläraren Arne Claesson såg till att idrottsföreningen tog för sig, om inte annat så genom namn som höjd- och stavhopparna Hasse Lagerqvist och Uffe Bjuhr. Här fattades dock intresse från min sida. I fotboll orkade jag bara stå i mål men blev åtminstone skickad på domarkurs i handboll. Det rann ut i sanden. Matcherna i Eriksdalshallen spelades vanligtvis på söndag förmiddagar. Då hade jag ju körsång i kyrkan vid Brommaplan.
Vi får inte glömma skytteföreningen med teckningsläraren Sture Svennås som mentor. Skjutbanan låg på andra sidan dåvarande Enköpingsvägen. Man sköt tvärs över dalen mot nuvarande Rinkeby. Det gick an att välja skytte på friluftsdagarna, ett ganska bekvämt och för all del kul alternativ. ”Korpens” skånska marrrrkerrra!!! rullade tvärs över ängen till den som blivit förvisad dit bort för att visa träffbilder med den långa spaden. Ibland dök den upp också när man skulle skjuta!
Lärarkavalkad
Några minnesbilder av våra lärare 1956-60.
Klassföreståndare Eng i kemi var lite torr och retade våra flickor genom att hävda att de inte borde läsa matte. På muntan fick jag rita upp delar av schemat bakom. Tur att bildminnet var bra.
Fil.lic. Åselius i matte och fysik var en trevlig och humoristisk prick. Hempa har kastat krita på’n för att få en bra bild och får sudden tillbaka.
Mattegubben och världsberömde schemaläggaren Alex Frank var väl inte världens bästa pedagog. Det var däremot hans son Lasse Frank. Ryckte in ibland, lång så han fick böja sig ner för att komma in genom dörren men haj på kortkonster.
Wahlström kunde prata och det passar väl bra för en som ska undervisa i det som nu kallas samhällskunskap. Pekade med glasögonen.
Wikland i engelska var lite rå i tonen men var en bra pedagog. Han undervisade också i ryska på latinlinjen. Det prövades i Spånga som ett slags pionjärprojekt, lik-som gratis körkortsteori. Bingo!
Tänk att man läste franska redan i realskolan. Det märkliga är att det är den franskan som sitter kvar. Fru Mårtensson i gymnasiets två första år reste sig aldrig ur katedern. Det var alltså lätt att ha översättningarna inskrivna i blyerts mellan raderna. Av sådant lär man sig föga. Konstigt nog poppar franskan upp på gamla da’r.
Hallander, alltid i fluga, rapporterar resultaten från provet i tyska. Stora B! Före honom hade vi en Högberg som visade sig vara släkt i släkten med mina svärföräldrar och min fru Kikkis tysklärare.
Salomonsson gjorde det som på den tiden hette kristendom slutgiltigt ointressant. Han ledde också morgonbönerna som gick ut i högtalarsystemet. Jag spelade koralerna på tramporgeln. De går fortfarande att spela i sömnen.
Fru Törnqvist, biologi plus en(!) timme sexualundervisning, bodde liksom Mårtensson och Frank, i ”lärarkvarteren” bakom folkskolan. Billesalen låg mot Adolf Rudbäcks väg där också brandstationen låg. Vid utryckningar störtade vi mot fönstren, mest för att ännu en gång få höra henne säga ”usch så hemskt”.
Magister Carlsson var så tråkig i modersmål. Det handlade nästan uteslutande om att dissekera diktverser och att försöka komma fram till vad den arma diktaren kunde ha tänkt på.
Till sista läsåret hade Franken lyckats intressera en gammal god vän, som bodde en bit upp på Nälstavägen, att ta hand om oss i stället för Carlsson. Han hette Thorén och var lektor på Lärarhögskolan.
Vilken pedagog! Han berättade hela svenska litteraturhistorien rakt igenom på ett år – utan att peta sönder en enda dikt. Däremot såg man alla sammanhang och fick ett intresse för läsning som har hållit i sig hela livet. Tack för det! Och han fick mig att sjunga Bellmans epistlar till gitarr . . .
Skolans första studentexamen 1960
Efter fyra års pluggande på Spånga gymnasium var vi alltså den första studentkullen som gick nerför trapporna till skolgårdens väntande ekipage. Jag gick inte uppför dem igen förrän till 25-års-jubileet.
Artikel om studentpremiären och de 18 nybakade studenterna.
På studentflak hem till Flysta.
Fyra veckor senare tog min syster Christina realen på samma skola; fyra år senare studenten, med blåseriet på flaket.
Klassfoton
Lena kommentar 2023:
Åke som skrev detta föddes 1940 och växte upp i den fridfulla Stockholmsförorten Flysta, mellan Spånga och Bromma. Precis som jag och min bror gjorde ett par decennier senare. Även jag gick i Spånga gymnasium, på Naturvetenskaplig linje, och tog studenten 1987. Jag fick bland annat betyg i det då helt nya ämnet ”Datakunskap”! Trots det har våra föräldrar under hela mitt vuxna liv ofta förundrat sig över att jag ”jobbar med data”… Men ”data” är roligare idag än det var 1987! Min bror David bor åter igen i Flysta, när detta skrivs, och hans barn har i sin tur delvis också vuxit upp och blivit stora där.