”Det var AB Svensk Grammofonindustri som förlade sin tillverkning av grammofonskivor till det gamla mejeriet. Här gjordes otroliga mängder 78-varvsskivor av märkena Sonora, Husbondens röst, Columbia med flera märken. Vägnamnet Stenkakevägen erinrar om den tiden.”
Så skriver man i en av de många intervjuer med gamla ortsbor som Bro hembygdsförening ställt samman i ett antal skrifter. Dessa röster från ett fjärran yrkesliv får här göra sig hörda, i ett försök att kort beskriva ett av den svenska skrivbranschens stora företag. ”Direktör” Emil Pettersson som nämns i texten var min farfar.
Åke Svalfors, 2012
SGI, Svensk Grammofonindustri, kort historia
Tage Andersson i Malmö hade påbörjat tillverkning av stenkakor redan innan han okt 1937 bildade AB Svensk Grammofonindustri (SGI). 1939 flyttades tillverkningen till Gamla mejeriet vid järnvägsstationen i Bro. Personal följde med dit men Andersson själv stannade kvar i Malmö.
Ledningen av bolaget och fabriken utökades med Stockholmsfabrikörerna Emil Petterson och Harry Svalfors, Emils son. De hade med sig den branschvana som behövdes, från Ramonafabriken. Emil hade upplevt vad avspärrningarna under första världskriget innebar i form av möjligheter. Inför andra världskriget fann man sig nu positionerade som en av de tre stora stenkakepressarna i Sverige, med eget stort vals- och knådningsverk för framställning av pressmassan, bestående av kimrök och shellack.
De fyra pressarna drevs av en ångpanna som man snart fick lov att bygga till. Skorstenen syns här ovan. Märkligast var dock kylanläggningen med sina kraftiga magnetventiler för de snabba flödena av kylvatten till pressarna. Kyldammen frös inte ens under de kalla krigsvintrarna!
I januari 1942 sålde Andersson SGI till sina två kompanjoner. Emil skriver lakoniskt till sin dotter i Småland:
”På onsdag skall vi avsluta köpet av Bro-fabriken. I Bro går det bra, vi tro oss om att leverera 50 000 skivor under februari. 29 anställda. 4 hus i Bro har vi nu under tak. Inflyttningarna börjar i mars [1942].”
Tempot var högt och jämnt – enligt senare brev hade man under februari året efter levererat 44 000 skivor.
SGI och ”Chicago”
Bolaget hade köpt mark vid Skolvägen och gav lån till anställda som ville ha en tomt att bygga hus på. Området, i skogsbacken norr om Härneviskolan, kom med tiden att kallas Chicago.
En gång i början av 1950-talet fick er skribent Åke, Emils sonson, följa med till Bro i ”direktör Petterssons” stora Ford V8 för att inkassera avbetalningar. Det gjordes personligen vid låntagarens dörr, under övliga artighets-betygelser. I bouppteckningen tio år senare fanns ett sista lån upptaget som en fordran på 12 000 kronor!
Ivars minnen av tillverkningen
Ur en intervju med Ivar Berg, i samlingen ”Ortsbor berättar” från 1983, hämtas några glimtar från denna stenkaketid:
”Det fanns en kvarn, som malde ned gamla shellackskivor, s k stenkakor. Alla skulle ha olika kvaliteter på sin massa och blandningen var svår. Husbondens Röst hade bäst kvalitet.
Ivar arbetade med blandningen, som bestod av 50% pulver och 50% gamla skivor. Blandningen lades ut i valsarna till en kaka på 3 centimeter. Man tog kakan på armen och förde in den i nästa valsverk, där den pressades ut till 3 millimeter. Den nya kakan skars i mindre bitar och lades på ett värmebord, där skivan sedan pressades mellan två etiketter.
Sedan kyldes skivorna. De förvarades mellan pappskivor. Trycket fick man av en ångmaskin som eldades med ved.
Vi gjorde 10.000 skivor per dag 1947. Under någon period kördes treskift. Man gjorde sina egna matriser och från början hade man tryckeri och gjorde egna etiketter. Bolagen höll med konvoluten.
Bolagen gjorde inspelningen på vaxskivor. De kunde hyvla av dem och använda den flera gånger. Skivan skyddades av en silverhinna. I ett galvaniskt bad omvandlades det till en kopparskiva. Den första skivan kallades Fader. Europafilm experimenterade så att vi så småningom kunde göra nickelmatriser. Det gick mycket fortare.”
Ivar arbetade i 25 år på fabriken.
Hur blev det sedan?
Emil och Harry lämnade redan 1953 Svensk Grammofonindustri för gott.
Tage Andersson fortsatte verksamheten in i vinyltiden. I mitten av 1970-talet såg Nynäs Petroleum en möjlighet att kunna använda vissa av sina restprodukter för tillverkning av grammofonskivmassa industriellt, även andra plastprodukter. Man köpte in sig i SGI, experimenterade i fabriken och lät till och med dra in järnvägsspår på Bro-tomten. Men det blev ingenting av det hela och pengarna rullade. Vid nyåret 79/80 hade släkten Andersson tröttnat och drog sig ur. Nynäs likviderade AB Svensk Grammofonindustri så sent som 1997.
Audiodisc
Redan 1983 hade man emellertid fått möjlighet att köpa tillbaka själva fabriken i Bro – för 1 kr. Torbjörn och Susanne Andersson startade om, nu med företaget Audiodisc, som skulle tillverka singlar, LP-skivor och musikkassetter. Och här kunde man fortfarande få även stenkakor pressade!
2006 flyttade Audiodisc till Bålsta. Tomten i Bro köptes av kommunen som nu har rivit allting. När Emils sonson, dvs jag, till slut körde dit för att fotografera den gamla skivfabriken för denna sida, höll man just på att gräva bort de sista resterna av grunderna . . .
Har Du mer att berätta, kanske till och med gamla svartvita foton från fabriken?
Lenas kommentar 2023:
Bro hembygdsförening som min far refererade till (kring 2012?) verkar inte längre finnas, eller har det numera uppgått i Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut? Jag har därför (ännu) inte funnit en aktuell länk till citaten. Vet du mer? Mejla gärna till hej.svaki@gmail.com
Om någon vill få en helt annan vinkling på ämnet ”Skivfabriken i Upplands-Bro” kan jag rekommendera den underbart skiv-nördiga podden ”DJ 50 spänn”. På en av sommarens bilresor med familjen lyssnade vi på avsnittet ”Uppgrävt! med Wictor Johansson”, där spelar de vinyler som han rent fysiskt har grävt upp ur jorden där Bro skivfabrik en gång stått!
ÅTER TILL SIDAN: