Om ett industrikvarter i Sundbyberg 1916-2007.
Liten släktkrönika om Villa Elieberg och Dagmarhemmet, Farrehuset, Åkerman&Lund, Prelek…
Vid slutet av 1870-talet for min farmors far Carl-Magnus från Lassamåla i mörkaste Småland till stenbrotten i Huvudsta. Hur man bearbetar berg hade han väl lärt sig som rallare vid järnvägsbygget Emmaboda-Karlskrona.
När stenen började tryta flyttade många stenhuggare till Sundbyberg. Ända långt bort mot Dufvebol, i andra änden av det långa berget med sin fina granit, har man prövat stenens beskaffenhet. Spåren syns tydligt, särskilt i Tulemarksområdet och trakten av det som kom att kallas Nya Sundbyberg (övre vänstra delen av kartan nedan). Fotot visar en intressant minnessten på Stenbrottsvägen i Sumpan.
Ett av kvarteren i det senare område har nu namnet Stiftelsen. Det inramas av Freds-, Vattu-, Starrbäcks- och Eliegatorna. Här har, på ett underligt sätt, flera intressanta spår i vår släkthistoria korsats.
Jag kände för att skriva en liten hemsida om detta kvarter och passar på att citera ur de fina böcker av H. Österberg som gavs ut redan 1966-68 av Sundbybergs Hembygdsförening (SHF, från vilken kartan nedan tagits. Men den sneda Starrbäcksgatan kom att dras rakt norrut till Elieg!)
Åke Svalfors
Villa Elieberg och Eliegatan
I en frågesport mars 2008 i tidningen Mitt i Sundbyberg, frågade man: Varifrån har Eliegatan i Duvbo fått sitt namn? Numera är detta en fel fråga eftersom Eliegatan inte längre går över till Duvbo! Rätt svar: Ett hus som kallades Elieberg låg förr högst uppe i backen. Mera om detta:
På planen är alla redan sålda tomter skuggade. Långt bort i NV ligger tomt nr 184, vid nuvarande Eliegatan. Så här skulle man kunna härleda det gatunamnet:
Redan 1878 skaffade sig en med största sannolikhet bibelkunnig person en tomt, helt avsides på det skogsklädda berget. Avsides låg också det berg där, enligt Matteus 17, profeten Elia tillsammans med Moses uppenbarade sig för Jesus ”i ett lysande moln”. Tre upprymda lärjungar föreslår då att man ska bygga sig ett par hyddor där uppe på berget. Det blev ingenting av med det – men det blev av i Sumpan! På berget bygger vår lärjunge (vem?) ett trevåningshus, Villa Elieberg. I den ”hyddan” ska han bo, med stora förhoppningar om en ljus framtid. Men redan 1884 var villan till salu, uthyrd till ”5 arbetare” (SHF).
Hyrde farmorsfar i villan? Eller han köpte den? Hur som helst, när andra dottern Ester föds i mars 1891 bor familjen faktiskt i Villa Elieberg! Likaså när Sanna föds i juni 1892. Men året därpå blir Carl-Magnus förman i Stenhamra stenbrott och familjen flyttar ut dit.
Vad som fortfarande i februari 1946 är kvar av Villa Elieberg, framgår av detta suddiga foto från Förstadsbladet. Texten lyder: ”Även Sundbyberg har sitt ’Spökslott’ som står tomt, med utslagna rutor.”
Dagmarhemmet
År 1903 hyr ”John Hedbergs stiftelse för sjuka barn” övervåningen på Elieberg, 5 rum och kök. Det kallas Dagmarhemmet efter en kvinna som, till minne av sin döda dotter Dagmar, lovat att bidra med 1.500 kr/år. ”Belägenheten var fin med skogsmark inpå och stor, rymlig tomt där det fanns en del byggnader för fastighetens behov. Men vattnet i brunnen tog slut sommartid och 1910 upphörde hemmet. John Hedberg var baptist och predikade en och annan gång i baptisternas kyrka” (SHF). Han hade också varit pastor i Ebeneserkyrkan på Södermalm och blev där, som omdiskuterad filantrop, känd som ”Fattigprästen på Söder”.
Farrehuset
Sex år senare dyker min farfar Emil upp i kvarteret Stiftelsen. Han är då sedan 1911 gift med en äldre syster till ovan nämnda Ester, faktiskt född på Villa Elieberg (se ovan). 1916 tar Emil anställning hos norrmannen William Farre, som året före köpt Svenska Musikaffärens butiker på Odenplan och Nybroplan. Intressantare för vårt sammanhang är att Farre året innan också börjat tillverka dragspel i två små lokaler i Sundbyberg, längst upp på Esplanaden före Café Boullan. Det blev snart för trångt och det är nu som Emil ser sin chans att hjälpa Dagmarhemmet (se ovan) bli av med mark.
Emil skriver kortfattat: ”Vid ett tillfälle kom han att föreslå herr Farre att tillverka musikinstrument i Sverige. Det var under första världskriget och besvärligt med import. Han fick i uppdrag att köpa tomt och bygga fabrik i Sundbyberg. När allt var färdigt kom Farre på besök. Allt bra, tomten köptes och fabrik byggdes.” Köpet för 58.000 kr gjordes våren 1917 och gällde Nya Sundbyberg nr 99 (Villa Furudal som var byggt 1880) och nr 15 som var trädgårdsdelen av Villa Elieberg. Emil köpte tydligen själva villan men sålde den redan 1920 till en murare Johansson, enligt släktkrönikan.
Bygget av de två husen, ”bolighus och fabrikkbygg”, startade genast. Arkitekt var David Jansson i Stockholm och byggmästare Erik Jonsson i Sundbyberg. El installerades av Löfgrens elektriska byrå i Sundbyberg.
Inflyttningen började redan på hösten 1917. Detta och mycket annat är beskrivet i Egil A. Gundersens bok om William Farre, Skolemusikkorpsenes fader i Norge.
Det gick bra i ett par år efter krigsslutet men Emil lämnade Farre och öppnade eget, tillsammans med sin svåger, först i Gamla Stan, sedan 1921 på Götgatan i Stockholm. Han hade nog förstått vartåt det lutade.
Den bistra sanningen är nämligen att AB William Farre, med sina som mest 25 affärer i både Norge, Sverige och Danmark, till slut gick i riktigt pampig konkurs november 1923, med skulder på för den tiden fantastiska över en miljon NKR (enl ovan nämnda bok). Det redde ut dock sig och företaget levde vidare till 1965 då sonen lade ner det.
Det q-märkta Farrehuset på Vattugatan 6 beskrivs hos Sundbybergs museum som en av få välbevarade fastigheter från anno dazumal och tjänade in på 2000-talet som Sundbybergs hantverkshus. Det är nu ombyggt till spektakulär bostadsrättsfastighet, som ohistoriskt nog fått namnet Pianofabriken. Här har aldrig tillverkats något dylikt…
Åkerman & Lunds orgelfabrik
I två år efter konken höll Sundbybergs Boxningsklubb till i bottenvåningen. Men hösten 1924 sålde konkursförvaltaren fastigheterna, nr 15 för 51.700 kr och nr 99 för 168.720.
Köpare var John Johansson, ”ägare av Åkerman & Lunds nya orgelfabrik AB, vars fabrik haft sin verksamhet på Sturegatan 17-19 till år 1923, då Sundbyberg löste in fastigheten för att där inreda nödbostäder, nuvarande kv. Orgeln.”(SHF) Fabriken kom att leverera orglar också till Sundbybergskyrkorna.
Man kan ju tycka att åtminstone denna fabrik skulle sakna kopplingar till vår släkt. Jag är dock övertygad om att Sundbybergsdisponenterna kände varandra väl.
Kuriöst nog finns det en senare koppling: På Spånga gymnasium 1960 berättade en studentkamrat att hans morfar hade drivit en orgelfabrik. Jag ”kontrade” med att min far drev en musikinstrumentfabrik. Vi pratade väl inte mer om det men hans morfar var alltså den John Johanson som köpte Farrehuset som min farfar byggt!
Prelek/Aircall
Villa Elieberg revs inte förrän 1957 och blev bilparkering för kvarterets många industrihus. Nu skulle det väl ändå vara slut med kopplingar?
Men icke! I låghuset, med sina garage, kom Emils barn-barnsbarn David S att arbeta med bil- och mobiltelefoner hos bröderna Birkestedts Prelek, sedermera Aircall etc.
Innan hans anställning på Prelek 1994 hade vi inte en aning om hur djupa rötter vi hade i detta kvarter. Davids farfar satte oss på spåret när det visade sig att han hade ärvt en papperslapp om en Farrefabrik här!
Den fina skylten i hörnet Eliegatan 3 togs ner år 2007 för de nya stora bostadshus till höger som nu ersätter alla gamla industrihus.
Elieberget är slutgiltigt borta men kvarteret har kvar sitt historiskt förankrade namn Stiftelsen, som väl är.
Man ska ju ”gräva där man står” sägs det. Det ena gav det andra, till slut blev det alltså en hel liten krönika. Det dyker nog upp mera. Hör av dig om du kan bidra med mera minnen från kvarteret Stiftelsen.
Lena kommentar 2023:
Jag har inte lyckats hitta någon länk till den bok om William Farre som min far nämner i texten ovan. Se istället Norsk biografisk leksikon om William Farre.
SE ÄVEN SIDAN: