Om en ambitiös ungdomskör i Stockholm på 60-talet som gav otaliga konserter landet runt, spelade in flera skivor och genomförde en två månader lång turné i USA. Stilen var ”white gospel”, tempot gärna långsamt swing. Den flerstämmiga klangen ett ”bell-sound” enligt amerikanarna. Det här är minnen från en tid när ”ungdom” nyss hade blivit ett begrepp i Sverige, TV slog igenom, frikyrkorna var stora och att sjunga i kör var populärt.
Musikaliskt ansvarig, arrangör och pianist: Svante Widén
Dirigenter: Svante Widén och, från 1965, Åke Svalfors (samt på basfiol)
Kaplan och mötesledare: Sten-Sture Zettergren
Gospelkören var en ekumenisk ungdomskör från Stockholm som var verksam 1963 – 1968. Med den tidigare gruppen ”Svantes kör” från 1962 som bas rekryterades ytterligare sångare från olika frikyrkor i Stockholmsområdet. Inför år 1963 hade man antagit namnet ”Gospelkören” – med betoning på betydelsen evangelium (eng. ”gospel”) snarare än på gospel som genre. Här finner du några glimtar från den tiden.
Åke Svalfors, 2015, uppdaterad november 2021
Gospelkören fick sitt genombrott 1963 genom TV-programmet ”Med gospel till vardags” (Svensk Tonfilm, regi Håkan Cronsioe, sommaren -63). Den vållade viss uppståndelse av typen ”sånt där har vi aldrig sett förut”. Samtidigt spelade kören in sin första skiva, som inleds med signaturmelodin ”Jag lever” (svensk text Håkan Cronsioe).
När det blev dags att göra skivor 1964 hade jag som skriver detta (Åke) redan börjat ta över själva körledningen. Tur var väl det, eftersom Svante under under långa perioder kom att arbeta med musik i USA. Göran Klemetz hoppade då in på pianot och det gjorde han så bra.
De följande fem åren 1964-68 blev mycket intensiva, med tätt mellan framträdanden både utanför och innanför kyrkväggarna. Som exempel kan nämnas över 80 sångtillfällen under 1964, över hela Mellansverige.
Hösten 1965, gav sig kören ut på en två månader lång bussturné i USA coast-to-coast! New York – San Francisco, tur- och retur, på inbjudan av Youth for Christ International och många andra. Det blev mycket åkande med buss men vi höll bra ihop. De flesta nätterna bodde vi hemma hos medlemmar i de mängder av kyrkor som vi besökte.
Förutom i kyrkor och konsertlokaler, sjöng kören till exempel på Världsutställningen i New York, i ett tidigt färg-TV-program på RCA och på nattklubb i Las Vegas.
Resans höjdpunkt var nog ändå nattmötet på en trottoar i Harlem bland knarkare och utslagna, tillsammans med David Wilkerson. En av körens medlemmar översatte under resan hans självbiografiska bok från 1962 till svenska, ”Korset och stiletten”. Boken beskriver det uppsökande arbetet bland ungdomsgäng i New Yorks dåvarande slum och blev mycket omtalad. (Original: ”The Cross and the Switchblade”. Filmatiserad 1970.)
Tack vare stark pressbevakning av USA-turnén var kören nu ännu mer känd i Sverige. Efter hemkomsten gavs en Home Coming Concert på ett absolut fullsatt Konserthus i Stockholm, 1 nov 1965, förstärkt av en fin ”kammarorkester”. Konserten var skyltad över hela Stockholm. Den följdes av ytterligare turnerande runt södra Sverige.
Gospelkören gav inspiration till många nya grupper, särskilt sedan sånghäftena ”Gospelkören sjunger” började ges ut på det kören närstående förlaget Team Ton.
Hösten 1966 inbjöds kören att medverka som bakgrundskör i Artur Erikssons TV-program ”O, store Gud”. Det blev två program, båda lika nostalgifyllda, med bland annat Janne Sparring, Göran Stenlund, Anna-Lisa Öst, George Harris, Carl Öst, Kerstin Rundqvist och ”Gospelkören under ledning av Åke Svalfors”. Inspelningarna gjordes under två kvällar för vart och ett av programmen, först ljud, sedan bild. Man ville väl inte visa alla mikrofoner, men det blev lite knepigt med synkningen. Inspelningsplatser var Cirkus på Djurgården, Radiotjänst och TV-studiorna på Valhallavägen.
FILMER: De två programmen sändes under 1967 och finns på SVT:s Öppet Arkiv. Se och minns!
1968 började det bli svårt med barnpassningen på veckokvällarna. Flera par hade mötts genom kören och gift sig. Det fick mest bli ”Gospel Nights” på helgerna, för oftast fullsatta kyrkor. Vi sjöng ”White Gospel”, men ”Black Gospel” – den ”riktiga” gospeln (?) – började också komma stort och man beslöt att det var dags att lämna över. September 1968 gjorde Gospelkörens sitt sista framträdande, på Sollidenscenen på Skansen. Det var även där det hela hade börjat!
Men 1990 återsamlades man, på Körfestivalen i Jönköping, till en Revival Concert. (SE KRÖNIKA FRÅN TRÄFFEN LÄNGRE NER PÅ SIDAN) Gäst var körledaren Svantes musikaliska inspiratör Ralph Carmichael som också dirigerade en av sina egna sånger. Den fulltaliga publiken sjöng med. Man hade inte glömt.
Gospelkörens skivinspelningar
Två EP-skivor
Vår första egna EP ”Till himlens land” (Hemmets Härold P5260), gjordes så tidigt som 3 sep 1963, på Europafilm i Mariehäll (hela området revs 2008).
Den andra skivan, ”Gospelkören” (Philips 433 462 EP) 1964, var nog mer av en uppföljare. Den inspelningen gjordes också ute på Europafilm.
”From Scandinavia, The Teen Tones”, LP-skiva 1965
Den första LP-skivan ”From Scandinavia, The Teen Tones” (WST-8304-LP) gjordes 8 juni 1965 inför USA-resan. Den producerades av Team Ton och gavs ut på Word Records som också hade hittat på det närmast löjliga ”amerikanska” körnamnet. Den skivan är bäst, mest äkta, om än väl så ”slowly swinging”! Inspelningen gjordes i Europafilms Stora Studio, i stereo som då var väldigt nytt. På en enda kväll, efter jobbet alltså!
”Teen Tone Echoes”, LP-skiva 1966
LP nummer två, Teen Tone Echoes (SS-2037), gjordes kvällen 21 sep 1966, också den på Europafilm. Skivan gavs ut på märket Supreme och såldes väl mest i USA, som en uppföljare till vår turné där.
Tillsammans med denna skiva såldes också ett sånghäfte med flera av arrangemangen, utgivna i den då välkände Paul Michelssons serie ”Choir Sing”, Lillenas Publishing Co i Kansas City.
”Gospelkören”, LP-skiva 1967
En tredje LP-skiva gjordes under tre kvällar i juli 1967, nu för den svenska marknaden (RCA, LSP 10140). Varumärket var ju starkt så vi kallade den ”Gospelkören”, samma som den andra EP:n. Den är nog vår ”finaste” och avspeglar tydligt körens utveckling.
Svante stod naturligtvis för de härliga arrangemangen men jag tar nog ändå åt mig ”äran” vad gäller den precision och klangbild som i USA-recension benämndes ”bell-sound”.
Jazzen hade ju en storhetstid efter seklets mitt. Gospelkören stod, utan alla andra jämförelser, detta idiom nära, med vår dragning till swing och Basie-komp. Fast egentligen hörde vi nog hemma i det som i USA kallas ”White Gospel”. Läs längre ner om begreppsförvirringen i Sverige angående ordet ”gospel”!
Skivorna spelades i åratal, av allt från amerikanska radiostationer till våra bekanta. På 80-talet hittade vår granne i Flysta sitt ex på second hand för 10 kr. Likaså min chef på Electrolux, så sent som på 90-talet. Den senaste svenska spelning som jag har hittat uppgift om, gick på Radio Rörstrand natten mot den 15 mars 2012.
Krönika från körens återsamling 1990
Texten nedan sammanställde jag i all hast inför Allkristen Körfestival i Jönköping 1990 som någon okänd entusiast där nere tänkte hålla på Elmia, i slutet av augusti av alla tidpunkter. Jag fick se i reklamen att Gospelkören skulle återuppstå! Ingen hade frågat mig, men jag fick trettio gamla vänner att sammanstråla en augusti-lördag, efter mer än 20 år. Det blev fullsatt kl 17 och stor succé! Att se Svantes gamle vän Ralph Carmichael leda kören i en av sina egna sånger kom som en glad överraskning för mig. Att jag dragit ihop kören var lika överraskande för dem. Jag hade inte informerat. Men vilket jobb!!
Följande krönika hade jag skrivit ihop, bara för säkerhets skull. Krönikan avbröts med jämna mellanrum av gamla goda Gospelsånger från 60-talet. Publiken sjöng med!
♫ ♫ ♫
Välkomna till Gospel Night – mitt på blanka eftermiddagen! Jag heter Åke Svalfors och var, tillsammans med Svante Widén, ledare för Gospelkören på 60- talet.
Försök tänka er 30 år tillbaka i tiden: Radio Nord och Syd försökte introducera melodiradio -61, Kuba-krisen -62 med Chrustjevs sko i FN, Beatles spelar in ”She loves you”, Gals and Pals och Hasse & Tage startar med Gröna Hund -63. Och samma år skjuts Kennedy, särskilt sörjd av en ny befolkningsgrupp som kallades ”Ungdom”; ungdoms-kultur, ungdomsprotest, Ungdomens Kväll från Örebro, Sundsvalls Ungdomskör med Kjell Lönnå, Radions Ungdomskör med Anders Öhrwall. Det var då vi unga började ta för oss. Och vi sjöng fin musik: Kommen för Herran och Kung Liljekonvalje, Karkoff och Ruppel, folkvisor från Gunnar Erikssons Spela-Sjungveckor. Och AKO-sånger när man var ute och evangeliserade.
Det var en fin tid för körsången. Sveriges Körförbund hade 28 000 sångare anslutna i 1 500 körer. Plus 700 barn-, flick- och gosskörer. Plus tiotusentals till utanför körförbundet, som i stället sjöng i t.ex. alla musikföreningar.
Det rytmiska hade börjat komma. Man hittade Negro Spirituals att experimentera med: ”Dan Olof Stenlunds Spiralerna sjunger sina Negro Sprituals på originalspråket, i varsamt omarbetat skick”, skrev Göte Strandsjö. Men Gunnar Erikssons mindre varsamma jazzarrangemang av en psalm, på Enskede Kammarkörs skiva, blev dödskalle-märkt av radions smakråd, där bl. a Gunno Södersten satt.
Henry Weman i Uppsala har, enligt en annan artikel, ”från Afrika hemfört Zulu-kyrkans Laudamus och låtit församlingen ledas av en försångare. Denna direkta afrikanska teknik har visat sig vara ett utmärkt sätt att få alla att sjunga. Vi kyrkomusiker har fått en generösare inställning till andra kyrkors musik, en lust att förnya oss, säger Henry Weman”. Denna lust att förnyas skulle snart bli hårt prövad, för nu började ungdomen låta så här illa i somligas öron:
♫ Jag lever, Tag en liten stund för bön ♫
Kopplingen med Carmichael var det som festivalkommittén tog fasta på, när de fick för sig att vi skulle återuppstå. Stor tveksamhet uppstod. Så här gör man ju inte bara efter 20-25 år. Men, vi stämde träff i eftermiddags och sjöng upp oss och här står vi nu i en timme och en kvart, som kanske kan bli till inspiration för några, återhörandets glädje och påminnelse för andra och kanske förargelse för en tredje.
Programmet är digert, tiden kort, så det finns inte plats för applåder, förrän till sist om ni tycker det. För resten finns nog våra gamla skivor på Myrorna för 10 kr.
När jag nu återvänder till körens repertoar har det slagit mig att texterna handlade om tre ämnen och vi har lagt upp kvällens program efter dem. Huvudämnet var naturligtvis Jesus och erbjudandet om frälsning i Honom.
Ett annat ämne kom efter hand att betonas, åtminstone när vi sjöng i kyrkor. Det var utmaningen till oss alla att bära fram vittnesbördet i olika sammanhang.
Först dock en knippe sånger om Himlen och Evigheten. Javisst, vi sjöng mycket om det. Inte om Pärleportar och Gator av guld, men ändå kanske lite naiva texter. Men hur ska vi beskriva det obeskrivbara? Ja, varje tid får väl göra så gott den kan.
In a little while, Sing me a song af Heaven,
♫ Heaven is wonderful place, Till himlens land, ♫
Every time I feel the spirit.
* * *
Här följde Svantes intervju av den person som betytt mest för körens ”spirit” och popularitet, Ralph Carmichael som sedan ledde oss i sin egen
♫ Mer än segervinnare ♫
Fotot av dessa två, som verkligen har förgyllt mitt liv, tog jag vid Charmichaels återbesök 2006 i Filadelfiakyrkan.
* * *
Nu ska vi fortsätta med en av de mer spektakulära men sköna omskrivningarna av kända väckelseånger, ”Vilken vän vi ha i Jesus”, som många gånger fick tjäna som heart warmer efter det mera svängiga. Till och med den stora morgonsamlingen på Södra Latins skola satt tysta och lyssnade på de då mycket ovanliga klangerna.
Sången handlar ju om Jesus, liksom de följande. Om himlen och evigheten kunde tyckas ligga långt borta, så var ändå Jesus en verklighet för alla körens medlemmar och något som alltid presenterades för lyssnarna. I Hemmets Vän skrev Per Wange att ”Gospelkörens uppgift är att i sång och vittnesbörd föra ut ett friskt och väckande evangelium på sådana platser där Kristus sällan eller aldrig blir presenterad”. Den visionen försökte vi också att plantera i kyrkorna. Många nappade och startade egna körer i samma anda och vi gav ut nothäften. Musiken var medlet men målet var att få tillfälle att vittna om Jesus. Den prioriteringen måste få gälla för oss även i dag!
Den andra sången har alltid kallats ”Sjuan”, manskörens paradlåt, som nog bara kunde sjungas där man förstod Kanaans tungomål. Den tredje, ”How can I be lonely”, är hämtad ur körens två månader långa Amerikaturné 1965. Och Sten Jonsson, vår solist i alla år, sjunger solot i den sista sången här.
♫ Vilken vän vi ha i Jesus, 7:an,
How can I be lonely,
Ej det finns en sådan vän som Jesus. ♫
Nu måste jag få citera Året Runt till slut: ”Efter körens besök på en nattklubb, där man sjöng den sexstämmiga ’Att tro på Gud’, kom källarmästaren fram och sa: ’Ja, nu har vi fått uppleva slowfoxen ”Att tro på Gud”. Det måste vara något extra värdefullt, eftersom det kan skapa så himmelska röster”.
Kära vänner, referensramar ändras med åren. Man får större perspektiv och mognar. Kanske inte riktigt klarar av förenklingarna och schablonerna när man ser det outgrundliga ansikte som är Guds. Men vi ser tillbaka på vårt 60-tal, inte med nostalgiska känslor utan med glädje över att vi fick så ett frö till en ny användning av sången och musiken i evangelisationens tjänst.
Somliga finare tyckare menade förstås att man sådde ogräs. Men fröet visade sig ha god livskraft, även om dessa blommor sedermera muterat avsevärt. Moderplantan vissnade slutgiltigt på ”Skansens Frikyrkodag” 1968. Många hade gift sig. Vi blev fem par bara inom kören, med åtföljande barnpassningsproblem. Och nya körer låg oss i bakhasorna, nu med ”black gospel”. Gospelkören hade gjort sitt och gick bort i frid, liksom dess ”white gospel”.
Vilda slutapplåder…
Om begreppsförvirringen kring ordet Gospel
(Beställt underlag för radioprogram som tydligen aldrig blev av.)
Hur används egentligen begreppet ”gospel” i Sverige?
Det engelska gospel betyder ju ingenting annat än ”evangelium” (ung. glädjebud). Begreppets användning i musiksammanhang tål att funderas över, tror jag.
Till min hjälp har jag tagit Encyklopedia Britannica (EB). Deras artikel ”gospel music” har hjälpt mig att förstå en del av orsakerna till den rådande begreppsförvirringen (som dock inte är av särskilt allvarlig natur 🙂
Senaste yttringen av denna förvirring (feb 2013) är den film om Svante Widén som någon i deras nya hemstad Växjö spelade in som en hyllning till vännen efter hans alldeles för tidiga bortgång 2007. Där påstås att Svante var ”den som introducerade gospeln i Sverige”. Så enkelt var det naturligtvis inte!
En definition av ”gospel music”
EB inleder sin artikel med att definiera ”gospel music” som
”en genre inom amerikansk protestantisk musik som, med sina rötter i 1800-talets religiösa uppvaknande, utvecklades åt olika håll inom de vita (euro-amerikanska) och svarta (afroamerikanska) sammanhangen i USA. Över seklerna har både de vita och de svarta traditionerna spridits genom noter, konserter och inspelningar, liksom radio-/TV-utsändningar av gudstjänster. I slutet av 1900-talet uppstod en kommersiell genre, med artister på turné världen över.”
Först och främst ser vi här att det på engelska heter ”gospel music” när man menar genren/innehållet. Man kan inte ”sjunga en gospel”! Men inte heller ”introducera gospeln”, även om man förstår meningens innebörd. Man ”sjunger gospel” eller framför en viss gospelsång. (Eller ”evangeliserar”, så som Gospelkören försökte göra.) Det svenska begreppet ”andlig sång/musik” är en minst lika lika konstig språkkonstruktion!
Efter sin korta inledning, med sitt tydliga konstaterande av två gospeltraditioner, fortsätter EB, nu under de separata rubrikerna Black gospel music och White gospel music, plus lite Country gospel. Jag klipper och klistrar på resp språk:
Black gospel music
uppstod under sent 1800- och tidigt 1900-tal, jämsides med ragtime, blues och jazz. Ursprunget till denna tradition finns dock i både vit och svart musik på 1800-talet, inklusive, märk väl, också svart spiritual, slavsånger och vita ”hymner”, oftast utan instrument, i stram stil.
I slutet av 1800-talet inträffade ett stilskifte:
”Colourful and allusive texts, reminiscent in many respects of the older black spirituals, were set to melodies composed by hymnodists. The arrangements, however, were adjusted to reflect black American musical sensibilities. Most significantly, the hymns were syncopated.”
”The immediate impetus for the development of this new, energetic, and distinctly black gospel seems to have been the rise of Pentacostal churches at the end of 1800 … Recordings of preachers and their choral and instrumental accompaniment and congregational participation persisted, so that ultimately black gospel reached the white audience as well … welcomed tabourines, pianos, organs, banjos, guitars and other stringed instruments into their services … An extraordinerly expressive delivery also characterize black gospel music.”
De flesta andra ”gospelkörer” i Sverige har arbetat i denna ”svarta” tradition.
Men det var inte Svante som introducerade den! Det var Koralerna som introducerade Black gospel i Sverige – påstod jag redan i Jönköping. Men jag kan naturligtvis ha fel. Hos EFS i Betlehemskyrkan, Stockholm, höll Cyndee Peters ljudnivån uppe, högt och länge, understödd av dottern och sonen till en av mina gamla vänner i Bromma.
White gospel music
uppstod under 1700-talet och tidigt 1800-tal ur blandningen av olika euro/amerikanska traditioner, såsom protestantiska psalmer, väckelsesånger och populära visor:
”gospel songs were transmitted through Sunday-school hymnbooks”, ”Fanny Crosby was the leading writer of hymn texts”, ”Moody and his musical collaborator Sankey…”
Namnen känns igen men har väl aldrig här i Sverige associerats med ordet ”gospel”?
”Until early 1900, gospel hymns were generally serious in their tone, but by 1910-20 they had begun to lose some of their austerity (stränghet). The music acquired a more upbeat character. The organ was replaced by the piano, which in turn was joined by other instruments.”
Såsom i farfar Emils Sverigeunika musikförening 1912 på Stadion, vid Europabaptisternas kongress! Fick stormande applåder av publiken på läktarna!
”In the second half of 20th century, gospel hymnody (psalmer, hymner) again played a major role in a Protestant religous revivel, becoming even more heavily influenced by popular styles and employing greater harmonic variety. In urban areas the popularized gospel music emerged as the foundation af many Protestant services – especially in Baptist, Methodist, Presbyterian and various fundamentalist churches. The most productive composer of this new gospel repertoire was John W. Peterson, while Billy Graham was the most prominent – and internationally recognized – evangelist of the period.”
Det var i denna tradition som Svante Widén arbetade och Gospelkören sjöng, ett tag på 60-talet. Svantes inspiration var starkt kopplad just till musikerna i Billy Grahams närhet. Från John W. Peterson till Ralph Charmichael, alltså pure white gospel, med sina kopplingar till Youth for Christ, som i sin tur inspirerade till Ungdom för Kristus etc.
Svante fick kanske avsluta den ev. svenska epoken av White gospel i och med Ralph Charmichaels återbesök 2006 i den ”gamla” Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan: två föreställningar med 250 sångare, 50 personers symfoniorkester, Harald vid mixern, min Kikki och många andra gosplare i kören, t.o.m Stanley Sjöberg på podiet.
Denna stora ”scen” finns inte längre kvar. Inte heller den stora orgeln ovanför. Men Lovsång!!!
Country gospel
”In the rural South, gospel gained a new identity as a type of popular country music, sometimes called country gospel, that was both practically and stylistically a fully secular tradition.”
Sekulariserad ”gospel”? Till exempel Pat Boone, Dolly Parton?
Lena kommentar 2023:
Åke som efterforskade och skrev denna text avled 2022. Nu förvaltar jag, hans dotter, det vidare och har flyttat över alla hans texter och bilder till denna nya webbplats 2023, men det är oförändrat min fars innehåll och åsikter. PS. Texten om ”gospel” är såklart pappas försök att sätta in just denna kör i sin kontext på 60-talet, inte nån allmän historieskrivning. Välkommen att höra av dig om du har tankar eller tips. Mejla till hej.svaki@gmail.com