Musikföreningarnas halvsekel
 

FENOMENET MUSIKFÖRENING

"Förr i tiden" hade "alla" frikyrkoförsamlingar en sång- och musikgrupp, ofta kallad Musikföreningen eller Strängmusiken. Det var då mycket vanligare att gemene man fick (lov att) lära sig spela något musikinstrument, ofta piano men gärna också fiol, flöjt, gitarr, trumpet och annat sådant som ju med fördel även kunde spelas i en liten ensemble. Sådana fanns både i och utanför kyrkan.

Typiskt för en musikförening var att man inbjöd alla som kunde spela, tillsammans med de sångare som inte kunde/ville sjunga blandad kör. Sångerna var "enklare" än körernas och ansågs "passa bättre" på väckelsemöten. Musikföreningen medverkade följaktligen i de många kvällsmötena, medan kören framför allt sjöng kl 11 på söndagen och naturligtvis på de stora kyrkhelgerna.

Musikföreningen sändes ofta ut att sjunga och vittna på andra platser än i hemmakyrkan, främst på de på den tiden många utposterna men också i andra kyrkor och kapell där man saknade egna musikaliska resurser.

Om man hade turen att ha någorlunda kunniga ledare och musiker kunde man också få framföra rent instrumentala stycken. Musikföreningen kunde till och med bli en bra musikskola. Många av dagens musiker har börjat sin karriär  i "frikyrkan".

Extra roligt var det när man blev kallade till "sångsammandragningar" av olika slag. Ur dessa föddes önskan om ett mer organiserat samarbete och en formell relation till Svenska Baptistsamfundet. Om mödorna med detta handlar de följande sidorna:

Hur blev det sedan?

Home